Örgryte - Halmstads BK1 - 2
Djurgården-Gefle 3-1
Gefle hemma är en match som bara ska vinnas. En ganska tråkig match att gå till egentligen. Antingen blir det den förväntade segern eller den överraskande besvikelsen. Inga bra alternativ, men vilket av dem som är bäst är ju lätt att räkna ut och det är ju alltid trevligt att ta sig till stadion.
Att vi dessutom har det klart bästa laget är ju inte heller en svår uträkning. Jag och kollega Magnus på plats försökte oss på Geflekunskap, Makondelé kände vi till förstås, Woxlin, Westlin och Ytterbom lät bekant, men sen var det slut. Ett sådant här lag måste bara slås.
Gefle tog avsparken och så var matchen igång. Ackompanjerade en trumma och troligtvis några sångröster (jag hörde då bara trumman) kände gästrikarna på motståndet. Trummor, när ska vi införa trumförbud på Stadion? Om det inte går på andra vägar bör säkerhetsskäl kunna anges, det går att smuggla saker i en trumma och tänk om någon får för sig att kasta in den. Jaja, ska ju inte vara bitter, trummandet dog ju faktiskt ut efter tio minuter. Under dessa tio minuter hade lagen hunnit med varsin ganska misslyckad hörna, men i övrigt inte mycket för anteckningsblocket.
I tolfte minuten fick matchen sitt första byte. Magro tvingades lämna och in kom en Abbe Barsom med duracellbatterier i kroppen. Det tog två minuter innan Barsom slog en lyckad genomskärare och det påtvingade bytet kändes som ett lyckokast. I sjuttonde minuten var det åter Barsom som låg bakom farligheter, med en lyckad chip friställde han Sören Larsen som dock kom helt ur den tänkta vinkeln. Hugosson (titta, jag kunde ett namn till!) hade inga problem att avstyra. Chansen följdes av flera bra, men mållösa hörnor. Spelövertaget för Djurgården blev mer och mer tydligt och väntan på det första målet gjorde sig påmind.
Larsen försökte också tappert att få dit den, två gånger på pass av Ba, på inlägg av en för dagen pigg Concha och med skott på egen hand. Inget hjälpte. Gefle agerade som ett lag och respekten för de vita steg. Bristerna i tempo och teknik kompenserades av viljan och av att de agerade som en enhet, ett kollektiv. De tre poängen mot Assyriska var knappast årets sista. När domaren blåste av för halvtid kunde vissa saker konstateras. Gefle var inget stort fotbollslag, men en habil lagmaskin, Djurgården spelade godkänt men absolut inte mer och klacken lämnade mycket att önska, de tiotusen på plats lät som ungefär hälften.
Efter, en tydligen välbehövlig, paus kom blåränderna ut och skapade farligheter direkt. Johan Arneng slog en misslyckad frispark som tog i muren, studsade ut till Larsen som hittade Ibou. Franssenegalesen fick på ett misslyckad avslut och bollen hamnade hos Jones, för dagen ytter på bägge kanterna, som sköt rakt på Geflemålvakten, som för övrigt av någon anledning var klädd på precis samma vis som domaren. Kan vara förklaringen till viss styvmoderlig behandling av nykomlingarna matchen igenom. Gefle bytte in Djurgårdslånet René Makondelé som offensivt vapen, men det var Djurgården som presterade.
I den femtiotredje kom Concha upp på sin högerkant och slog ett inlägg. Gruskungen hade sökt sig in i straffområdet och nickade elegant in bollen i bortre hörnet. 1-0! Optimismen och stämningen spred sig på läktaren och dessvärre i överdrivna former till planen. Nu var det Djurgården som (bildligt) trummade på. Anfall på anfall, chans på chans. Ba sprang sig fri, Kári stod för individuella prestationer, Jones fixade hörna och Sören sköt lamt på Hugosson. Det hela såg fint ut, fram till den sjuttiofemte minuten. En klantigt icke upphävd offside (Johannesson?) av Djurgårdsförsvaret friställde Gävlesonen Daniel Ytterbom som kunde sätta kvitteringen. 1-1.
Oron spred sig. 1-1 hemma mot tippade seriejumbon, som dessutom inlett med tre pinnar på fyra matcher är som sagt inte vad man vill åka hem med. Dock behövde vi bara vänta tre minuter innan ordningen skulle vara återställd. Den evigt snedsparkande, men febrilt kämpande Fredrik Stenman kastade in bollen till den utomordentligt lyckade Barsom som nickskravde bollen till Jones Kusi-Asare. En passning rakt i sidled och ett elegant ryck senare var Ibrahim Ba fri. Ibou gjorde inget misstag och kunde ovanligt lycklig rulla in sitt första mål för Stockholms stolthet. Publiken svarade med en hyllning av San Siro-klass som definitivt fick Ba att känna sig hemma. Tio minuter senare fick vår mest meriterade känna på ytterligare ett jubel då han fick ge plats för Daniel Sjölund.
Nu skulle matchen bara spelas av, men föreställningen var inte riktigt slut. På övertid slog vår käre vänsterback en briljant passning. Larsen var där han skulle och kunde med enkelhet döda matchen genom att chippa in 3-1 bakom en alltmer frustrerad Geflekeeper.
På det hela taget var det väl knappast matchen som diskuteras på försnacket om ett par år, men alltjämt en underhållande fotbollsmatch. Domarens ojämna nivå kan kritiseras, men den känns oviktig nu, vi vann! Detta var en sådan där match, där det bara är skönt att befinna sig på stadion. Ingen anledning till extas, men väl till ett stort leende hela vägen till hemmet. Ett hem som för min del inte nåddes förens två timmar senare. Och förresten leendet är kvar, det är alltid trevligt att ha varit på Stadion och dagar som idag är det ytterligare lite trevligare.
