Gästkrönika: "... varför skulle annars våren tveka?"
Halvmåne och väntande vår och allt känns som ett enda stort in-between. Springsteen avskyr in-betweens och jag också.
Jag brann som en nyfrälst ett tag inför den här matchen, nervös och förväntansfull som en 16-åring med sitt första säsongskort. Tyckte om känslan; efter fjolårets ljumna avslagenhet ruskade den om mig och viskade: "Titta! Det är Djurgården, ditt älskade Djurgården! Har du glömt?"
Nej, jag hade inte glömt att älska Djurgården, jag hade inte glömt känslan av att låta en match bli lika viktig som resten av livet tillsammans. Men i onsdags... jag vet inte; en man bakom mig skrek något om att "negrer" inte jobbar och bara snubblar på bollen. Några pratade efter fem minuter om att hammarbyarna skulle få efter matchen. Matchen var fumlig, dålig, jag blev överlycklig av Jones Kusi-Asares ledningsmål, men Hammarby tog över fullkomligt efter att Erik Johansson kommit in och allt bleknade. Allt var så matt. Det var ett derby som borde ha kokat av intensitet men det kändes som att det aldrig började på riktigt, som en kärlek som aldrig lyfte och fick fart.
Min nyförälskelse var på väg, vårlig och skön, men en regnskur svepte in över Söderstadion och jag blev kall. De fulla unga männen runtomkring mig skrek förolämpningar till våra egna spelare och spillde öl. Martin Ingvarsson bläddrade med sina kort. Hammarbypubliken var lam och avvaktande i en halvlek och ökade sedan i intensitet till en mycket imponerande allsångsuppvisning mot slutet. Vi stod och trängdes och frös och tittade på och undrade vem som skulle sätta fart på våren, sången och matchen. Publiksiffran annonserades. Männen buade åt det. Jag förstod aldrig varför.
Men det är en del jag inte förstår numera, efter ett år utanför den allra mest hängivna kärnan.
Jag har inte "mognat" eller, hemska tanke, "vuxit ifrån" det där. Jag vill verkligen älska, ryckas med, känna stolthet och kärleksfull gemenskap med laget, publiken, föreningen. Men vi vet inte vilka vi är längre. Vi står förvirrat och trampar mellan två epoker. Laget har blivit för nytt för snabbt, en del av publiken är ny och underligt kräsen och krävande men det är ju så det blir med allt som dör, försvinner och ska födas på nytt:
Innan det nya kan växa och bli lika starkt och vackert som det där vi mumlar lyckligt om, säsonger som 2001, 2002, måste det gamla dö helt, skiljas bort av ett väldigt vårregn, halvmånen måste bli full och slutligen ny; allt det där gör ont och man tvekar inför det men det måste ske. Då kanske jag kan älska modigt och galet utan förbehåll igen, då kanske det kan kännas glädjefyllt att stå och trängas med fulla unga män igen och då kanske Djurgården kan bli bäst i Sverige igen.
Så kom vårregn, kom vårstorm, fäll träd, bränn broar. Ta oss ut och förbi det här ingenmanslandet. Låt oss glömma, förlåta och bli Djurgården igen. I don't give a damn for just the in-betweens.