- -
Malmö FF - Djurgården 1-2: Äntligen!
Efter nio matcher utan seger tog Djurgården idag sin första seger sedan slutet av maj. Det satt hårt inne och vinsten var i ärlighetens namn rätt turlig, men det gör inte de välbehövliga tre poängen som tar oss ifrån den otäckt obehagliga tabelläget mindre sköna. Snarare tvärtom.
Den uttalade startelvan var precis den man kunnat vänta sig, men eftersom Patrik Haginge känt av en febersjukdom under uppvärvningen fick Peter Magnusson hoppa in och göra sin första match från start. Samtidigt provade Malmö på ett helt nytt mittlås genom att flytta ner Daniel Anderson och Robert Åhman Persson.
Första halvlek
Trots en trevande inledning var Djurgården det lag som först tog ledningen. Faktum är att matchens tre mål alla tillkom vid ologiska tillfällen, dvs. då motståndarlaget haft en bra period. På pass av Enrico fick Jones Kusi Asare tack vare MFF:s Chrisian Järdler yta att ta ett par kliv framåt strax utanför straffområdet och klippa till. Det var en bra träff som längs med det våta underlaget fick upp bra fart och gled in till höger om Jonas Sanqvist. Djurgården var därefter det initivtagande laget och även om man släppte till en och annan chans bakåt så var man de som skapade flest chanser. Den för dagen mycket pigga Jones hade ett kanonläge att bli tvåmålsskytt när han på ett inlägg lämnades omarkerad, men tvingades springa några meter för att få läget och fick sedan inte till riktningen på nicken.
De tidiga baklängesmålen är nu ett minne blott, men de gångerna DIF tagit ledningen i matcherna har man istället fått släppa in mål i slutminuterna. Så även idag, men lyckligtvis i första halvleks slutminuter och inte matchens. Malmö tilldelades en frispark i 46:e minuten en bit utanför straffområdet som förvaltades fint. På en förmodligen intränad variant sprang Ola Toivonen mot bollen och kunde ensam i luftrummet skarvnicka bollen bakåt till målets bortre hörn där Dembo var chanslös. Mycket snöpligt för Djurgården att få gå ut i pausvilan med tappad ledning trots fint spel.
Andra halvlek
Målet var givetvis desto mer välkommet för Malmö som direkt tog kommandot i andra halvlek. Jonathan Johansson var den som i de inledande 10 minuterna var närmast ett mål. Två gånger lämnades han fri till höger, men från den vinkeln lägena tillkom är Dembo som en vägg tack vare sin storlek och blockerade båda chanserna på ett bra sätt. Djurgården ägnade sig under halvleken mest åt att ligga på kontring och Johan Oremo hade ett farligt vänsterskott på Daniel Sjölund inlägg.
Rajalakso kunde inbringa viss energi när han strax därefter byttes in och utmanade ett flertal gånger från sin kant. Antalet kontringar avtog dock allt mer ju längre halvleken led och Malmö hade press på Djurgården som inte gjorde mycket annat än att rensa och gång på gång låta Malmö åter starta upp anfall. Men som jag nämnt tidigare så var samtliga mål "orättvisa" sett till matchbilden. Vid en av de få anfall som Djurgården lyckats skapa under halvlekens senare del nådde bollen till slut fram till en Jones Kusi Asare på språng, som misslyckades lite med första-touchen men hann ikapp bollen och kunde spela in den till Daniel Sjölund, som hållt sig i linje för att undvika offsiden och kunde sedan avsluta i mål när han mottog bollen.
- Jag var trött och ville byta, men fick sedan vänta och vänta så jag bestämde mig för att bara köra på, sa "Daja" efter matchen till PPV.
De avslutande minuterna blev riktigt plågsamma att följa, speciellt när Malmö tilldelats en frispark efter att Ola Toivonen känt Peter Magnusson i ryggen och kastat sig. Hela situationen kändes obehagligt lik den mot Trelleborg för några veckor sedan och vi vet alla hur det slutade den gången. Toivonen var sedan ruggigt nära att själv pricka in frisparken, men hans hårda skott träffade ribban. Det var ungefär där man insåg att man slapp behöva uppleva ännu ett fruktansvärt tungt matchavslut.
Med AIK på nedgång och Djurgården på uppgång samt ett spännande UEFA-cupkvalmöte runt hörnet kan man just nu inte direkt klaga på tillvaron. Speciellt inte med tanke på hur jobbig säsongen hittills har varit.
Med en vägvisande Daniel Sjölund tillbaka i spel har den lååånga vinstfria sviten äntligen brutits och förhoppningsvis innebär detta vändningen som får oss att börja klättra i tabellen. Att det var en turlig seger är inget man ska sticka under stolen med, men med det oflyt vi fått stå ut med känns det inte mer än rätt. Kanske har vi hittat tillbaka lite till det flyt vi hade under fjolårssäsongen och kan vi bara kombinera det med det fina spel vi fått se glimtar av i och med återgången till 4-3-3 så tror jag att det kan bli en riktigt trevlig höst.
