Nu är kontraktet säkrat
32 poäng – Sören och Zoran kan ändra målsättning. Knapp seger i tufft derby.
Dagar – ja, veckor – av lidande, nervositet och pseudomatchscenarier är över. Nu, timmarna efter domare Sundells slutsignal, känner jag en inre frid och en känsla av tillfredsställelse. Mest av allt är jag glad att det är slut på hela skiten. Derbyn är nämligen aldrig roliga förrän möjligtvis efteråt.
Mastodontmötet på nationalarenan lockade en rekordstor skara åskådare som inte skådats sedan 70-talet: 34 275. Och på läktarna var det världsklass. Annat på planen.
Första halvlek var tät. Något bättre ord finns inte för att beskriva det heta ställningskrig som rådde. Många felpassningar levererades från båda lagen, men det var en frukt av de ytterst få ytorna som bjöds på det överbefolkade mittfältet.
Djurgården tappade fart och fantasi med Jones Kusi-Asare som offensiv mittfältare i stället för skadade Andreas Johansson. På Stefan Bärlins normalt abonnerade högerkant gjorde Johan Wallinder en bra första halvlek med få misstag och fint passningsspel. Det går dock inte att bortse från att han knappt skapade något på egen hand. Det händer lite för lite kring ”Walle”, som dock spelar stabilare för varje match.
Dif:s mittfält var inte så dominant som man är van vid, kanske beroende på Johanssons frånvaro. Men sanningen att säga gjorde Hammarby en milsvitt bättre match i kväll än i våras. Mikael Andersson och hans namne Jonas låg oerhört tajt inpå djurgårdarna, som inte fick den nödvändiga tiden på sig och stressades till misstag.
Några skott från distans från Abgar Barsom och ett från Andreas Hermansson var allt som noterades i målchansväg i den första halvleken.
En hord av positionsbyten genomfördes för att få fart på spelet. De var så många att jag knappt minns alla, men klart är i alla fall att Kusi-Asare och Barsom bytte plats i första halvlek. Efter paus gick bleke Christer Mattiasson ut på högerkanten – en position han naturligtvis inte klarar av – och Jones in i mitten. Wallinder tog hand om vänsterkanten.
Tio minuter in i andra slog Mattiasson troligtvis upp sin gamla skada. Kraftigt haltande linkade han av banan för att ge plats åt Louay Chanko. ”Lolo” var mycket pigg och företagsam – precis den injektion Djurgården behövde.
Innan dess hade dock Hammarby sånär försatt den fullsatta norra djurgårdsläktaren i chock, då bollen i vad som verkade som en evighet ständigt slogs tillbaka in i Dif:s straffområde. Pressen kulminerade med ett jätteläge för Christer Fursth att från nära håll raka in ledningsmålet. Men Djurgården vore inte där man är i dag om det inte vore för Andreas Isaksson. Skåningen gjorde sig gigantisk och skottet strandade på hans bröst.
För Djurgårdens del tog sig spelet allt mer ju längre halvleken led. Man började vinna andrabollar på ett annat sätt och framför allt få större ytor. Med största sannolikhet berodde detta på trytande Hammarbyork.
Mikael Dorsin bytte av Johan Wallinder med en halvtimme kvar och växlade plats med Barsom; Dorsin blev därmed kvällens tredje spelare i den offensiva mittfältsrollen – och den mest lyckade. ”Dorran” besitter en del av Andreas Johanssons kvaliteter som också kom till stor nytta i kväll – viktigast var kraften och farten i djupledsspelet. Anfallsspelet blev rakare och effektivare efter Dorsins inhopp.
Hammarbys Jonas Andersson lämnade tack och lov plats för ”snabbe”, ”aggressive” Andreas Bild i 70:e minuten varefter den lilla djurgårdsdominansen tilltog.
Så kunde det mycket jämna derbyt avgöras med sex minuter kvar till full ordinarie tid via en blixtsnabb djurgårdskontring. Mikael Dorsin kom med rasande fart och släppte förbi en misslyckad Hammarby-push-up bollen till Jones Kusi-Asare på högerkanten. Två touchar senare slog han ett distinkt inspel efter marken till Louay Chanko, som absolut iskallt skarvade vidare bollen in i nät med en känslig höger insida.
Jublet visste inga gränser.
Hammarby skapade inga chanser i slutskedet, och segern var ett faktum. Men det kunde ha slutat hur som helst. Sett till 70–75 minuter var matchen absolut jämn, men Djurgårdens slutforcering fällde avgörandet. Mittfältet var blekare än vanligt, men i gengäld gjorde mittbackarna Eriksson-Ohlsson och Samuelsson en glimrande insats, krönt av ”Peos” tunnel som siste man på Peter Markstedt. Framåt snurrade Barsom bra som vanligt och var den mest kreativa kraften på planen. Annars var det rätt blekt i ett Djurgården en bit från toppformen. Rätt imponerande då att trots allt besegra serieledaren, som kom till match med sex raka segrar i bagaget.
Jag skickar i allt glädjerus en tanke till motståndarlagets supportrar: vi vet hur det känns – tro oss. Och ni leder faktiskt fortfarande serien.
Notera att spelarnas poäng är satta av Hammarbyredaktionens rapportör.
