ÄNTLIGEN FREDAG – Ta hand om de gamla
Hösten är på ingång tillsammans med allvaret. Semestern och Marbella har bytts ut mot bokinköp inför den kommande terminen. Åttonde terminen tar sin början. Även om jag har några terminer kvar så har jag hunnit med en del. Jag börjar nästan känna mig gammal.
Alliansens styre går in i andra halvlek och med det säger regeln att vi snart kommer att få se mer retoriska samhällsförändringar. Det kommer förmodligen snart att börja pratas mer om utbildning, rättsäkerhet och internationella relationer – moderaternas grundpelare. Skattesänkningar kommer vi säkert att få fortsätta höra om. Frågan är bara när vi kommer att få se några förbättringar för våra äldre?
En fotbollskarriär som professionell fotbollsspelare innebär som bäst 15 till 20 år, ibland kortare. Under den här tiden ska spelaren samla ihop tillräckligt med pengar för resten av livet eller påbörja en ny yrkeskarriär, 15 till 20 år efter alla vanliga arbetare. Vare sig fotbollsspelaren väljer att omskola sig eller dra sig tillbaka efter sin karriär har de fått uppleva en vanlig yrkeskarriär i snabbfart.
Socialdemokraterna har styrt vårt land mer eller mindre hela tiden. Före Alliansens avbrott hade vi en socialdemokratisk period på 12 år. En period som lämnade efter sig ett minst sagt bristfälligt system utan resurser där våra äldre fick hålla till godo med något som ingen av oss andra skulle acceptera. Med Alliansen har ingen förbättring genomförts. Det svenska systemet sätter tonen och hjärntvättar oss för hur vi ska uppfatta och sedan behandla våra äldre.
Aki Riihilahti har dragits med skador under hela säsongen. Aki, som förra året var en hyllad hjälte, är nu någon som ses med tveksamhet på inför framtiden och i smyg börjar det funderas på ersättare – helst någon yngre som inte är lika skadebenägen. Vårt kära mittbackspar, Mackan och Toni, har regerat tillsammans i Djurgårdens mittförsvar i flera underbara år. Men ingenting varar för evigt. Det är inte heller få som påpekar de bådas nyfunna långsamhet. Mattias Jonson som för bara några år sedan var älskad av hela svenska folket efter sitt 2-2 mål mot Danmark glöms ibland bort när Djurgårdens forwardsuppsättning diskuteras. Frågan är om Djurgården har någon användning för en allt mer långsam veterananfallare?
Utanför den spanska restaurangen Da Bruno i Marbella Spanien. Familjen i tre generationer är samlad och väntar på att bli välkomnade vid ingången. En servitör i trettio års åldern möter och stannar framför. Till allas vår svenska förvåning klämmer han sig förbi mittengenerationen som raka i ryggen sträcker ut sin hand. Han fortsätter förbi framtidens generation med ett kortare leende. Men sen, längst där bak, stannar han och med värme välkomnar och tar mormor i handen. Ert bord är redo. Mormor går först och vi andra följer efter med förvåning.
När det gäller fotboll så är inte Djurgården bättre än något annat lag – äldre är inte lika mycket värda som yngre. I och med ålderns bidragande, enligt fysikens alla lagar, är det tyvärr så att med ålderdom kommer slutet. Det här är något vi alla förr eller senare måste tänka igenom och sedan acceptera. Men det gäller också för alla att acceptera detta på rätt sätt. För när något tar slut måste något nytt börja – både för laget och för individen. För Djurgårdens alla äldre spelare hoppas jag att de tas om hand och belönas med den respekt de förtjänar, både av supportrar och av klubben.
Ett land styrs av dem yngre men utvecklades av dem äldre. Och det är någonting alldeles fel när någon inte längre förtjänar respekten, bara för att den har blivit äldre. Ta hand om de äldre och vi kommer inte bara att få ta del av mer kunskap, vare sig det rör sig om yrkesvilliga pensionärer eller tränarsugna fotbollsspelare, utan vi kommer också att få ett samhälle med en struktur där ålderdomen inte är något vi räds.
