Krönika: Vem gråter idag?
Bosse Andersson klev igår av Djurgårdståget under den mest känslosamma presskonferens jag upplevt. Idag kanske Bosse har torkat tårarna. Men vi supportrar - Djurgården - när torkar vi tårarna?
Som några sade, det var en bisarr begravningsstämning på presskonferensen igår. Bosse Anderssons tal varvades med tårar från supportrar (och han själv) med skratt och applåder. Efteråt kändes hjärtat diffust. Jag kände mig helt tom. Vår kanske viktigaste och starkaste anställda profil har lämnat skutan. Och jag förstår honom.
Bosse Andersson har fått mycket hyllningar och skit genom åren - ibland med all rätt. Men det är nog inte de stora värvningarna som Källström, Elmander, Isaksson, Larsen, den Ouden, Oremo som jag kommer tänka på mest när jag tänker Bosse Andersson. Utan det är sättet han klev av på.
Det finns mycket som är skit i Djurgården. Mycket som du och jag inte vet om. Det finns massor av anledningar till varför Bosse Andersson klev av. Men han valde inte den vägen. Han valde att inte smutkasta klubben i sitt hjärta. För föreningens bästa.
Det är annat man kan säga om andra.
Men som Bosse själv sade igår. Djurgården har funnits i 117 år och kommer finnas i över hundra år till. Vi överlever det här.
Mycket hat riktas mot ordförande Bo Lundqvist och Göran Aral för tillfället. Om Aral vet jag inte mycket, mer än att han övergav Djurgården när man slopade "hans idé" om tre-backslinje inför ett AIK-derby. Bristen på vetskap om vår nye sportansvarige skämmer mig lite.
Kanske är inte ordförandeposten så viktig som alla vill få den till. Eller så är den det. Jag vet inte.
En sak är säker - Djurgården mår inte bra av en ordförande som tar över för mycket och som förvandlar andra till nickdockor. Dessutom behöver Djurgården en kompetent VD och en kompetent styrelse.
Om Bo Lundqvist och Alf Johansson är rätt män för DIF får ni reda ut själva.
Jag kommer aldrig glömma dig, Bosse Andersson. Tack för ditt arbete och ditt hjärta.
