Personporträtt: Philip Hellquist – från bollkalle till järnkamin

Han är ett av få ljus i årets Djurgårdsmörker, han är bollkallen som vandrat den långa vägen ända fram till A-truppen, han är Kistas egna Kaká – möt Philip Hellquist.

– Klart det finns en chans att någon junior kan ta steget upp till A-laget nästa säsong, men det är mycket upp till de själva. Om de har målen, ambitionen och inte är rädda för att göra fel så finns alltid chansen. Vågar man inte göra fel så får man aldrig chansen att lära från sina misstag, säger Philip Hellquist, Djurgårdens senaste framtidslöfte.

Philip Hellquist är 17 år och har precis avslutat sin första säsong som seniorfotbollsspelare. En säsong där den unge mittfältaren har varit ett av få glädjeämnen i ett lamslaget Djurgården. Som bekräftelse på hans lyckade säsong har han blivit tilldelad titeln "Årets junior i Djurgården".
– Jag är nöjd med min säsong, det känns som att jag har tagit steget från junior till senior i år. Det har varit väldigt utvecklande för mig att spela med vuxna spelare. Jag har helt klart höjt tempot i mitt spel, allt jag gör på planen kan jag idag göra lite snabbare än i början av säsongen.
– Titeln årets junior är ett bevis på att jag har gjort en bra säsong och varit en förebild för andra juniorer. Det är ett pris som jag alltid velat ha enda sen jag var liten.

Debut i blårandigt vid fem års ålder
Philip är uppväxt i Stockholmsförorten, Kista. Att Djurgården skulle bli laget i hans hjärta var det aldrig någon tvekan om. Hela familjen Hellquist är nämligen Djurgårdare. Att fotboll skulle bli sporten för Philip kom inte heller som någon överraskning.
– Min storebror Robert började spela fotboll i Djurgården när han var fem och jag brukade följa med och titta på när han tränade. När det var dags för mig att börja spela fotboll ville jag självklart spela i samma förening som min storebror. Så vid fem års ålder tog pappa med mig till Djurgårdens knatteskola och på den vägen är det… Det var ett naturligt val att jag började spela i Djurgården.

Storebror Robert Hellquist, 20 år, var förra säsongen utlånad från Djurgården till Åtvidaberg, där dock en rejäl stukning i ena foten begränsade hans speltid. Den här säsongen var han först utlånad till Gröndal och senare Värtan. Nu är han tillbaka i Djurgården, vart han spelar nästa säsong är inte bestämt.
– Jag och Robert tränar tillsammans ganska ofta. Vi känner varandra väl på planen, men samtidigt är vi ganska olika i spelstil. Robert är en defensivt lagd mittfältare medan jag är mer offensivt lagd, på ett mittfält kompletterar vi varandra väl.

I Djurgårdens knatteskola utmärkte sig Philip som en av de bättre spelarna, det ledde till att hans pappa, Björn, blev tillfrågad om han ville bli tränare för Philips lag. Sagt och gjort, när Philip fyllde sex år började han spela i Kista/Djurgården, ett av Djurgårdens breddlag, med sin far som tränare.

Philips första steg i den blårandiga tröjan

Hellquists Kista/Djurgården skördade framgångar både inom och utanför Sveriges gränser. De vann Big Maccupen, i Västerås, två gånger om och kom tvåa i Aroscupen. De deltog även i Alanyacupen, i Turkiet, där det engelska laget Steve Beeks Soccer School blev för svåra i finalen. Philip har dock aldrig vunnit den mest prestigefyllda ungdomsturneringen i Stockholm, Sankt Erikscupen, som bäst har han nått semifinal.

Vid tolvårsålder blev Philip uttagen till Djurgårdens utvecklingslag för tolvåringar. Där huserade han tills han som fjortonåring blev uppflyttad till Djurgårdens juniorlag.
– Jag gjorde bra ifrån mig i Pojkallsvenskan, det ledde till att Paul Lindholm tog upp mig till juniorerna. I juniorlaget var de äldsta spelarna så gamla som 18 år, det var lärorikt att träna med äldre killar. Min brorsa spelade också i juniorerna när jag blev uppflyttad, han tog väl hand om mig, så att jag snabbt kom in i gemenskapen.

Vem har varit mest betydelsefull för din fotbollskarriär?
– Jag måste säga att min pappa har varit viktigast, han har alltid stöttat mig. Han kan också väldigt mycket fotboll, han ser saker i mitt spel som jag själv inte tänker på när jag väl är på planen. Han ger mig ofta tips på hur jag ska agera på planen, jag har lärt mig mycket av honom genom åren.
– Jag har alltid haft ett stort stöd hemifrån, en trygghet. Pappa och mamma har alltid hjälp till när det gällt att skjutsa mig till tidiga träningar och sena matcher.

Har du någon förebild i A-truppen?
– Jag har många förebilder i Djurgården, men om jag måste välja några enstaka så blir det Aki Riihilahti och Prince Ekong. De sprider alltid glädje på träningarna. De är som två storebröder och de ger mig dagligen tips på hur jag kan utvecklas som fotbollsspelare.

Har din karriär gått spikrakt uppåt än så länge?
– Självklart har jag haft motgångar, det har nog alla fotbollsspelare. Men det gäller att tänka positivt i såna lägen. Förra året var jag skadad i några månader, jag fick en förslitningsskada i höftböjaren som gjorde att jag missade stora delar av förra säsongen. Det var min första och är än så länge min enda allvarliga skada. Och det var ju också en ganska onödig skada egentligen. Till en början förstod jag inte att det var en förslitningsskada, så jag fortsatte att köra på som vanligt och då förvärrades skadan, det hade varit bättre om jag hade vilat. Samtidigt var det en nyttig upplevelse, jag lärde mig definitivt en läxa.

Steget upp till A-laget
Philips främsta styrka som fotbollsspelare, enligt honom själv, är att han kan tempoväxla med bollen och rycka förbi spelare. En spetskompetens som är eftertraktad i Allsvenskan.
– Jag har aldrig tvivlat på mina fotbollskunskaper. Jag har alltid trott att jag tillslut kommer att lyckas. Det kanske låter lite kaxigt, men det är så det är. Om man vill lyckas så måste man tro på sig själv.

Under årets försäsong var det första gången Djurgårdens supportrar började höra talas om Philip Hellquist. I årets första träningsmatch mot Brommapojkarna, på ett kylslaget Stadshagen inför 2000 tappra åskådare, fick Philip göra sin debut i A-lagssammanhang, när han i den 64:e minuten bytte av Stefan Batan.
– Jag fick reda på att jag skulle få spela mot Brommapojkarna en vecka innan matchen, så jag hann bygga upp vissa förväntningar. Jag kom in som högermittfältare i andra halvlek och lyckades direkt med några finter, det var en helt okej debut. Det var häftigt att spela inför publik, jag hade aldrig spelat inför så mycket folk innan.

Försäsongen tickade, som vanligt, långsamt på och Philip fick hoppa in i var och varannan träningsmatch. Den 9:e mars, i träningsmatchen mot Enköping gjorde han sitt första mål i den blårandiga tröjan, då han påpassligt, från kort avstånd, nickade in slutresultatet 3-0. Efter matchen hördes ett rop från Stadshagens konstgräsplan, "Skriv att jag är den nya Kaká!", orden kom från en överlycklig Philip Hellquist.

Du kallas för Kistas Kaká. Hur fick du det smeknamnet?
– Mina kompisar tyckte att min spelstil liknade Kakás, jag har ju ett bra ryck och gillar att driva bollen, precis som Kaká. Några tyckte också att jag var lik honom i utseendet. Och jag är ju ifrån Kista, så då blev det Kistas Kaká.

Efter träningsmatchen mot Enköping vände sig Djurgården till varmare breddgrader, närmare bestämt till Portugal för att svetsa samman laget inför den stundande allsvenska premiären. Till Portugallägret blev två juniorer uttagna, Philip Hellquist och Robbin Sellin.
– Under Portugallägret imponerade jag på tränarna, man kan säga att det var där jag tog chansen. Efter lägret i Portugal blev jag uppflyttad till A-truppen. Det har alltid varit ett mål för mig att spela i A-laget och jag har alltid känt att det har varit ett realistiskt mål om jag bara kör på, så jag blev kanske inte jätteöverraskad när jag blev uppflyttad, men självklart var jag lycklig.

Robbin Sellin och Philip

Debuten i Allsvenskan lät vänta på sig till den andra juli då Djurgården mötte Elfsborg hemma på Stockholms Stadion. I den 82:a minuten fick Philip hoppa in istället för Jones Kusi-Asare. Målet att representera Djurgården i Allsvenskan var nått.
– Det är svårt att beskriva känslan inför min debut… Det var helt enkelt mycket känslor på en och samma gång, jag ville vara överallt på planen… Jag ville prestera för mig själv, för laget och för supportrarna. Men det var en underbar känsla… fantastisk… den skönaste känslan i hela mitt liv.
– Djurgården har varit en stor del av mitt liv sen fem års ålder. Jag har bland annat gått in som knatte med spelarna, jag har också varit bollkalle i samband med DIF matcher. Det är lite kul att jag har gått den långa vägen med start från knatteskolan, till pojklag, till bollkalle, till junior och nu har jag helt plötsligt Stockholms Stadion som hemmaplan.

Det blev totalt tio tävlingsmatcher för Philip under hans debutsäsong i Djurgården, åtta matcher i Allsvenskan och två i Svenska Cupen. Han är mest nöjd med sin insats borta mot Ljungskile, den 28:e september, då han också för första gången var med i startelvan i en allsvensk match.
– Mot Ljungskile tycker jag att jag lyckades visa upp mina offensiva kvalitéer, jag var bland annat nära på att göra mål. Vi vann också den matchen och det är alltid lättare att vara bra i ett vinnande lag.

Mot Sirius i Svenska Cupen gjorde Philip sitt första och hittills enda mål för Djurgården i tävlingssammanhang. Som målgest gjorde han ett korstecken.
– Jag är kristen. Samtidigt är jag inte jättetroende, det är inte direkt så att jag går till kyrkan varje söndag.

Philip firar sitt mål mot Sirius

Vad har du för typ av kontrakt med Djurgården?
– Jag har ett juniorbaserat kontrakt. Självklart hoppas jag på att jag får ett A-lagskontrakt snart, men det är samtidigt inget jag går runt och tänker på. Det kommer när det kommer… Jag tänker mer på att utveckla mig som spelare och känna glädje i mitt spel än att gå runt och vänta på ett A-lagskontrakt.

Philip har gått på Djurgårdsmatcher sedan unga år. Han har dock aldrig haft säsongskort av den anledningen att man som junior får gratisbiljetter till Djurgårdens matcher. Hans kärlek till Djurgårdens supportrar går det inte att ta miste på.
– De är trogna och naturligtvis väldigt viktiga för föreningen. Det går inte att förklara hur grymt det är när man spelar och hör supportrarnas sånger. Supportrarna har varit ett stort stöd för mig. Och med supportrarnas stöd i ryggen vågar jag utmana den där extra gången… de betyder mycket för mig.

Har du någon åsikt om de supportrar som stundtals buat åt er under årets säsong?
– Naturligtvis får alla ha sin egen åsikt. Men självklart är det bättre att stödja än bua. Men igen, alla får tycka som de vill. Dock tror jag de flesta spelarna blir mer motiverade om de känner stöd från läktarna.

Trots att Philip varit en A-lagspelare hela säsongen är det sällan han blir igenkänd på stan.
– Jag kan inte direkt säga att jag är kändis ännu… Jag har inget emot rampljuset. Men i grund och botten gäller det att ha fokus på rätt saker. Klart det är roligt att få beröm. Men jag har mer fokus på mitt eget spel och min egen utveckling än vad jag på vad andra tycker om mig.

Du har tröjnummer två i Djurgården, är det verkligen ett nummer för en offensiv mittfältare?
– Nja, kanske inte. Men jag hade inte så mycket att välja på, det var det numret jag fick… Klart jag skulle vilja ha ett coolt nummer som typ tio. Men det är ändå inte numret som gör spelaren… Jag får helt enkelt försöka göra nummer två till ett coolt nummer!

Att spela för någon annan klubb de närmsta åren är inte aktuellt för Philip.
– Jag vill spela vidare och utvecklas här i Stockholm och vinna ett sm-guld med Djurgården.
– Jag har haft några val. Innan jag började träna med Djurgårdens A-lag fick jag chansen att provträna med Birmingham Citys juniorer i fem dagar. Det gick ganska bra för mig där, efter en match med juniorlaget blev jag uppflyttad till deras reservlag. Tränarna var nöjda med mig och de ville att jag skulle komma tillbaka för en till provträningsperiod. När jag kom hem från Birmingham kontaktade Empoli mig, men då fick jag chansen att börja träna med A-truppen och då var det inget svårt val. Jag tycker det är större att spela i Djurgårdens A-lag än att spela i ett juniorlag ute i Europa.

Philip har spelat i Stockholms stadslag och blivit uttagen till diverse talangläger. Sedan ett år tillbaka är han också juniorlandslagman.
– Förra året blev jag kallad till ett landslagsläger, därifrån blev jag uttagen till P16-landslaget. Väl där gjorde jag mål i min debut mot Lettland. Nu spelar jag i P17-landslaget och det går bra för mig där.

Vilken position har du i P17-landslaget?
– Central mittfältare, vi brukar spela 4-4-2 med ett rakt mittfält. Om jag jämför med min roll i Djurgården brukar jag befinna mig mer centralt i planen i landslaget.

Livet utanför planen
Philip läser andra året på programmet samhälle-fotboll på Vittra Gymnasiet, som är beläget på Södermalm. Djurgårdens IF och Vittra Utbildning har ett samarbete som ger ungdomar chansen att fullt ut satsa på sin idrott, samtidigt som de har möjlighet att få kvalitativ utbildning.
– Skolan funkar jättebra för mig. Jag kan gå på alla träningar och missa en del skoltid som jag sen får tillfälle att läsa ikapp. Ibland sitter jag kvar i skolan till halvsju och tar igen det jag har missat. Det handlar mycket om att ta sitt eget ansvar, annars funkar det inte.

Målmedvetenhet är ett ord som genomsyrar Philip Hellquists framförhållning. Han är fullt medveten vad som krävs av honom om han ska lyckas inom fotbollen. Att lägga upp en noggrann kost är en del i det stora pusslet.
– Jag har i princip alltid ätit bra mat och framförallt gillar jag nyttig mat. Exempelvis föredrar jag nyttig mat före McDonalds. Jag känner också att min kropp behöver den näringen som hälsosam mat ger. Om man vill lyckas inom fotbollen är kosten viktig och det är inte direkt så att det tar längre tid att laga nyttig mat.

I och med ditt tidiga karriärsval, har du varit tvungen att göra uppoffringar i ditt socialaliv?
– Ja, till viss del, men jag kallar inte det för uppoffringar. Det här är det jag vill göra. Jag är till exempel inte ute ofta som många andra ungdomar är. Jag tycker det är roligare att spela fotboll. Självklart, ibland får jag välja bort roliga saker, men om jag vill lyckas inom fotbollen är det här vägen som jag måste gå.

Umgås du med någon i Djurgården?
– Jag umgås inte med nån i A-truppen, men jag har mycket kontakt med Tommi Vaiho. Det skiljer ju ganska mycket i ålder mellan mig och de andra spelarna i A-truppen, vi har olika intressen och så… Jag hänger mer med juniorspelarna och speciellt med Rtawi Mecconen eftersom han också är ifrån Kista.

Tränar du mycket på egen hand?
– Ja, en hel del. Det blir mycket spontanfotboll med kompisarna. Samtidigt måste jag tänka efter när jag tränar på egen hand, jag går till exempel aldrig ner och tränar själv om jag har match dagen efter. Vila är minst lika viktigt som träning.

Framtiden
Allsvenskan, årgång 2008, är slut och i vinter startar världens längsta försäsong, den svenska försäsongen.
– Det blir min första försäsong på seniornivå, så jag vet inte riktigt vad jag kan vänta mig. Men jag är förberedd på mycket styrketräning. I juniorfotbollen tycker jag att det borde läggas ner mer tid på den taktiska biten under försäsongen, för när säsongen börjar måste alla veta hur de ska agera på planen.

Vad behöver du främst förbättra i ditt spel till nästa säsong?
– Jag vill förbättra mitt huvudspel och träna upp mig några kilon så att jag lättare kan hålla undan spelare vid press.

Vad är ditt personliga mål inför nästa säsong?
– Jag vill vinna sm-guld såklart. Mitt mål utöver det är att vara bra på varje träning så att jag utvecklas. Det leder förhoppningsvis till att jag får mer speltid.

Philip har brutit en negativ trend i Djurgården. Han är den första junioren sedan Patrick Amoah som lyckats ta steget upp till A-truppen.
– Jag tror inte att man ska se A-laget allt för långt borta som junior. Man ska se det som att det är möjligt att komma upp och det har alltid jag gjort. Jag har alltid haft målet och tränat hårt för att komma upp i A-laget. Jag har alltid varit koncentrerad på träningar och sett varje träning som ett nytt tillfälle att utveckla mig. Om man är målmedveten och har en tro på sig själv kan man gå långt.

Philip Hellquist är i Djurgården för att stanna.