Djurgården mitt i veckan: Ett avslutat kapitel i historiaboken
”Jag tror att DIF har en starkare och mer etablerad trupp än tidigare och med en tränare som Zoran som vi alla känner sedan tidigare, som utvecklar spelarna kan det bli väldigt bra. Jag tror även att Jeglertz är rätt man för DIF”.
Eftersom jag är ny här på Forum 1891 så tänkte jag börja med att presentera mig själv lite först. Jag heter Christoffer och mitt liv är nästan baserat på fotbollen. Det hade varit riktigt tråkigt annars utan det. Men mitt liv innehåller många andra stora faktorer som till exempel mina vänner. Jag är inget utan dem.
Jag har som många andra ett lag utanför Sveriges gränser som jag håller på. Det är Liverpool FC. Men det kan vi släppa eftersom det inte är därför jag sökte hit till Forum 1891. Det lag som verkligen är nummer ett är ju självklart Djurgården.
Det är det jag ska skriva om - mina tankar, funderingar och förhoppningar kommer ni att kunna läsa varannan onsdag nu framöver, so here I go!
För ungefär två år sedan, den 28 oktober 2007, stod jag som många andra på Stadion med min polare. Vi såg ett lag som innan säsongen fick skit av journalister som sade att Djurgården inte skulle ha med guldstriden att göra. Allt pga de nya tränarna – Siggi och Pålle som var någorlunda anonyma när de kom till Djurgården.
Jag och min polare stod där på Stadion med våra fina blårandiga tröjor över våra kroppar och det var bara några minuter kvar till avspark mot jumbon Brommapojkarna.
Innan matchen drog igång så låg Djurgården tvåa i tabellen med samma poäng som serieledande Göteborg fast med mindre gjorda mål. Trots att de ändå förlorade precis som i premiären mot samma röd-svartklädda lag gick jag därifrån riktigt stolt som Djurgårdare. Trots att de inte vann guldet och lyfte pokalen så var jag ändå stolt. För under året hade det spelats en väldigt fin fotboll och de slutade trea. Fast självklart var jag ledsen över att de inte kunde avsluta säsongen snyggt.
Men det gör inget längre för jag fattade senare att vi Djurgårdare skulle gå med huvudet högt, medan våra lokalkonkurrenter från norr och söder inte kunde göra det.
2008 har jag inte lust att snacka om. Det blev inte som vi trodde. Då trodde journalisterna att Djurgården väl kunde vara en guldkandidat. Det Siggi och Paul gjorde var att ändra spelet helt och hållet och det är snudd på livsfarligt när det ändå gick så bra som det gick 2007. Men det finns ändå en del saker att ta med sig in till det nya året och det kan till exempel vara vinsten hemma mot Rosenborg eller det stora antalet supportrar borta mot Flora.
Det är ett minne för mig. För när jag åkte båt en sen sommarkväll på min polares landställe så passerade en stor Tallinkbåt oss och när den var cirka femhundra meter bort så kunde man fortfarande höra de ljuva rösterna från alla de Djurgårdare som var på båten.
Många tror att Djurgården har mycket att jobba på och att de inte kommer att vara de som får lyfta Lennart Johanssons pokal sent i höst. Men det tror jag. Visst, jag kan vara väldigt optimistisk när jag skriver det här. Men det finns ändå något i mig som säger att jag har rätt. Jag tror det för att när DIF fick deras nya tränare Siggi och Pålle så hade även de ganska mycket att jobba på sedan Jonevret lämnat oss, inte lika mycket men ändå. De gjorde det väldigt bra också.
Nu tycker jag att DIF har en starkare och mer etablerad trupp än tidigare och med en tränare som Zoran som vi alla känner sedan tidigare, som utvecklar spelarna kan det bli väldigt bra. Jag tror även att Jeglertz är rätt man för DIF.
Det jag vill poängtera med denna krönika är att historia skrivs hela tiden, vare sig man vill eller inte. 2008 är ett avslutat kapitel som inte blev som vi alla trott, men det kommer att bli skillnad 2009.
Jag avslutar krönikan med att hylla och dissa.
Hylla: 2007, ett år över förväntningarna som blev ett otroligt härligt år trots tredjeplatsen för DIF.
Dissa: 2008. Ni förstår säkert varför!
