Att kruta bollen över sidlinjen eller att passa den med vänstern
När jag var yngre bodde jag i en förort söder om Stockholm och spelade fotboll i det lokala fotbollslaget. Vår tränare hette Ronny och höll på gnaget. Ronny var en hyvens kille trots sina svartgula sympatier och utifrån sin fotbollsfilosofi var han också en duktig tränare. Vårt fotbollslag var inte mycket att hurra för. Ett par av mina lagkamraters minde sympatiska pappor kallade oss för ”pojkar 88:a födda för tidigt” och ”Stockholms sämsta 88:or”. Trots detta lyckades Ronny hålla lagmoralen uppe och med hjälp av ett antal restriktioner på fotbollsplanen nådde vi faktiskt hyfsade placeringar i de lägre serierna i S:t Erikscupen. Exempel på sådana restriktioner var ”kruta ut bollen över sidlinjen när ni blir stressade” och ”kasta hellre ett inkast framåt till en motspelare än bakåt till en medspelare” (då denna i ett sådant fall kanske tappar bollen varpå en motspelare kan ta den och få fritt spelrum djupt in på vår planhalva). Klackar och andra konstsparkar var naturligtvis strängt förbjudna eftersom de nästan aldrig ledde till något positivt.
Det kändes tryggt att veta att vi fick ryggdunkningar i halvtid bara vi krutat ut några bollar över sidlinjen i pressade situationer. Detta samtidigt som en tränare i en förort till Amsterdam troligtvis slet av sitt hår av ilska när hans 10-åriga spelare löste liknande situationer med att passa en medspelare med sin högra fot, istället för med den sämre vänsterfoten som egentligen hade varit ett bättre alternativ. ”Du måste våga använda vänstern för att den ska bli bättre”, kanske han skrek.
Varken jag eller några av mina lagkamrater kom till Premier League (vilket man naturligtvis inte kan lasta Ronny för) men vi nådde utifrån våra förutsättningar hyfsade serieplaceringar och vi tilläts använda vänstern som enbart stödjeben.
I Falun där jag bor nu har det smällt till med 10 minusgrader samt fyra decimeter snö och förutom minnen från min fotbollskarriär i Stockholm fylls mitt huvud givetvis av en grön matta på Lidingövägen. Grabbarna i blåa ränder har sedan en tid tillbaka börjat ladda för den allsvenska premiären på Stadion den 6 april och mina fotbollsabstinensbesvär stillas främst av Youtube-klipp från 2003 och av tankar om 2009; vad kan vi egentligen förvänta oss av säsongen som kommer? Förra säsongen var katastrofal och enligt mig har spelartruppen bara blivit sämre till denna säsong. Dr. Jones var den spelare i laget som gjort flest allsvenska mål och nu representerar han Esbjerg på andra sidan sundet. Med honom försvann ungefär 6 säkra kassar och 600 säkra bollinsugningar 2009. Kvar finns en anfallsuppsättning innehållande Dahlberg, Jonson och Oremo som tillsammans mäktade med fem mål för Djurgården förra året i allsvenskan. Jones Kusi-Asare gjorde sex... Dessa faktorer tillsammans med att vi har två nya tränare som ska lära drygt 20 spelare utan självförtroende ett nytt spelsystem (eller jag menar ETT spelsystem, med tanke på att vi till synes saknade ett sådant förra säsongen) gör att åtminstone inte jag förväntar mig en topp-3-placering i år.
Men bara för att jag inte har höga resultatmässiga förväntningar på Djurgården inför den nya säsongen betyder det inte att jag inte har några förväntningar alls – tvärtom. Jag hoppas att vi med början på detta år kan bygga ”Det Nya Djurgården” (om jag får låna ett utryck från våra antagonister från norr). Jag hoppas att vi nu kan börja bygga på sikt. Jag hoppas att vi kan börja utveckla spelare. Och jag hoppas att vi kan spela en fin fotboll där höga krav ställs på individen samtidigt som misslyckanden tillåts. Zoran Lukic är såklart klippt och skuren för att uppfylla dessa förväntningar. Frågan är bara om han kan få det att stämma tillsammans med Jeglertz? Och om han får den tid han behöver för att ge oss fler fina ögonblick? Ögonblick som vi på senare tid endast kunnat finna på Youtube.
Det jag vill se nu är att styrelsen från början ger de tränare de faktiskt nu satsat på sitt fulla stöd att under en femårsperiod med fria händer forma Djurgården till den slutprodukt de eftersträvar. För att Zoran och Andrée ska våga satsa långsiktigt krävs det att de vet att en allsvensk femteplats inte renderar en fot i röven. Är de rädda att mista jobbet för en dålig placering satsar de förstås kortsiktig istället för långsiktigt och då är vi med stor sannolikhet snart tillbaka på ruta ett igen.
Det jag inte vill se nu är protester från fans när styrelsen och tränarna prioriterar stora framgångar på lång sikt framför mindre framgångar på kort sikt. I Manchester United fick Christiano Ronaldo misslyckas med hundratals överstegsfinter utan att några större protester yttrades. Och det gick ju ganska bra tillslut... I Djurgården däremot suckas det rejält på både forum och läktare när Sebastian Rajalakso för femtioelfte gången fäster blicken i backen och tappar bollen över sidlinjen, istället för att vara glad över att vi har en talangfull spelare som faktiskt vågar utmana sin försvarare. För att lyckas på lång sikt måste fans, styrelse och tränare tillåta misslyckanden. Man måste också våga utmana sig själva för att utvecklas!
I mitt pojklag stimulerades inte mina fotbollskunskaper när jag krutade bollar över sidlinjen. Det var ett kortsiktigt recept på framgång. Jag tror inte heller att djurgårdsspelarna utvecklats särskilt mycket de senaste två åren när de fått restriktioner som; ”passa bollen mycket i backlinjen för då kan inte motståndarna göra mål”. Därför blir jag så oerhört glad och lättad när Zoran Lukic säger såhär till DIF.se; ”(...)Samtidigt är det viktigt att säga att vi inte bara vill ha spelare som är stöpta i en form, vi vill ha tänkande spelare som ska kunna improvisera. Vi ska bara ge spelarna ramarna, där passningsspelet kommer att stå i centrum, sedan är det upp till dem själva att tänka och vara kreativa”
Zoran är den holländska tränaren. Siggi och Paul är Ronny...
