En kväll på jobbet – och Dif är kvar i toppen
Hoppet om SM-guld lever i allra högsta grad. En bekväm arbetsseger med 2–0 mot Örebro för återigen Djurgården till delad serieledning.
Det var ett tag sedan som Djurgården både spelade bra och vann. Närmare bestämt i bortamötet med IFK Göteborg. Betryggande är ändå den stabilitet som laget uppvisar genom att fortsätta att plocka många värdefulla poäng trots avsaknad av nyckelspelare och toppform.
Kvällens match går inte till historien. Tempot var det inget fel på, men särskilt välspelat var det inte. Örebro uppträdde piggt och kändes vasst i sina attacker. Djurgårdens bollsäkra mittfält skapade dock som alltid ett nästan automatiskt spelövertag och känslan av kontroll, främst personifierat av Stefan Rehn, som antagligen inte vet hur man passar fel eller gör en dålig match. Nu var Rehn på intet sätt planens dominant, men bara genom att vara godkänd ligger han klassen över banans övriga aktörer.
En annan mittfältskung börjar saknas riktigt ordentligt. Magnus Pehrsson behövs så väl med sin pondus, placeringssäkerhet, passningsspel och nickstyrka. Mikael Dorsin är en mer än habil ersättare men har inte lagkaptenens kvaliteter. ”Dorran” behöver kämpa så mycket mer för att göra det som Pehrsson gör med små enkla medel och har inte samma blick och split vision i uppspelen.
Örebro har ett fartfyllt lag med många udda spelartyper. Ettrige Johan Paulsson är en, och han rann igenom till ett tidigt friläge i första halvlek. Lyckligtvis försökte den förra Kalmarspelaren tunnla Andreas Isaksson. Så enkla knep går vår U21-man (som dock fick kröka rygg ovanligt ofta i veckans VM-kval) inte på. Turligt var även det faktum att Paulsson råkade, eller ville, använda armen för att komma åt returen. Varning blev resultatet.
De omtalade kenyanerna visade tydlig potential, särskilt Paul Oyuga. Stark, teknisk och raskare än alla djurgårdsbackar. De taktiska färdigheterna var det sämre ställt med, likaså disciplinen. Domare Martin Ingvarsson dömde oväntat mycket i hemmafavör, men ÖSK:arna spelade också tufft. Det höll inte Oyuga med om och pratade sig ur tillställningen i andra halvlek med sitt andra gula kort. Det första fick han för en sen tackling.
Dessförinnan hade Djurgården egentligen bara skapat två riktiga chanser. Johan Wallinder fick den första, ett delikat inspel av Rehn som Wallinder hårt trängd nickade över.
”Walle” gjorde för övrigt en klart godkänd insats. Han spelade säkert med vårdade passningar och hade ett par avslut. Centerrollen är dock inte idealisk för Wallinder. Och lite känns det som att lagkamraterna inte litar på honom. Genom uppoffrande löpningar skapade han ofta stora ytor som kunde ha gett ett och annat friläge, men medspelarna valde alltid det andra alternativet; frustrationen illustrerades av Wallinders förtvivlade vinkningar med båda armarna i vädret efter passningen, passningen som kunde ge honom läge, mål och självförtroende. Nu slutade hans kväll som vanligt, något orättvist, i det sedvanliga bytet. Ersättaren Crister Mattiasson åstadkom inte mycket men bör spela från start för att komma till sin rätt.
Den andra chansen blev det mål på. Flinke Louay Chanko bröt in i banan på en touch och smekte in bollen till en djupledslöpande Andreas Johansson, som avslutade med kylig finess. Givetvis ett psykologiskt viktigt och riktigt mål minuten före paus.
Andra halvlek blev till en defilering. Orken och humöret tröt för ett decimerat ÖSK. Den enda chansen som skapades, en välplacerad nick, räddade Andreas Isaksson med stor säkerhet.
Stefan Bärlin, som varit ett ständigt orosmoment för vänsterbacken Peter Karlsson, virvlade i minut 72 än en gång förbi och träffade äntligen rätt med sitt inlägg. Lille Lolo Chanko bredsidade tjusigt in tvåan, den definitiva spiken i den svartvita kistan – och blev därmed Dif:s hittills främste målskytt för året med sina fem baljor. Inte dåligt av en långt ifrån ordinarie allsvensk debutant.
Örebro bör vara kapabelt till en övre mittenplacering. Man har bra spelare i varje lagdel – ja, flaxige Anders Karlsson (lookalike med gamle holländske keepern van Breukelen) undantaget – och ett starkt försvarsspel. Thomas Andersson är en mittback av klass, Per Gawelin en outtröttlig tvåvägsspelare och Johan Paulsson en goalgetter med bra fart.
Och Djurgården? Tja, det mesta hänger på skade- och avstängingssituationen (Magnus Sauelsson, lysande i kväll, missar exempelvis Malmömatchen). Med ett hyfsat ordinarie lag i höstens ödesmatcher kommer Dif att hänga med in i det sista. I annat fall får man rikta in sig på att ta en Europaplats. Men vem hade räknat med det?