Gästkrönika: Vad säger Tauer om Djurgårdens status?
"Ett Djurgården med spelare som Tauer i startelvan - som är så fruktansvärt begränsade - får finna sig i en mittenplacering. "
Vi blickar nu fram mot en ny säsong. En säsong som jag tror vi alla känner inte kan bli sämre än den förra. En säsong där vi visserligen inte - i alla fall inte majoriteten av oss - tror på en placering i toppskiktet. Däremot är det en säsong som ingjuter lite hopp i oss, vi kan nu våga tro och hoppas på att se vårat lag åtminstone försöka spela den fotboll vi vill att de ska spela, den fotboll som tog oss till toppen och som gjorde oss stolta.
Jag tror många av oss har tittat på truppen och tänkt "fan, så kassa spelare har vi ju faktiskt inte. Sjölund är ju grym, Komac har man ju sett spela riktigt bra, Oremo är ju vår nya Elmander, med Kebba får vi äntligen lite speed där bak". Visst kan man säga att detta till viss del stämmer, jag tycker själv att vi har ett lag som med lite medvind samt att "talangerna" höjer sig ett snäpp ska kunna prestera riktigt bra. Att det inte går att göra jämförelser med guldålderns spelare säger sig givetvis självt, men däremot tycker jag att det finns en punkt man kan peka på som direkt säger något om statusen på Djurgården anno 2009. Denna punkt är Jan Tauer. Missförstå mig rätt nu, Janne Tauer är en störtskön individ, det går inte att inte tycka om honom. Men han är också ett bevis på att vi aldrig kommer nå toppen. Ett Djurgården med spelare som Tauer i startelvan - som är så fruktansvärt begränsade - får finna sig i en mittenplacering.
Ni minns väl alla Lucas Nilsson? Som jag älskade honom. Knappt en tvärhand hög, tveksamt om han kunde kicka till mer än 8, men ett jävlaranamma och en glöd som kunde flytta berg. En ytterst begränsad (för att inte säga dålig fotbollsspelare) som blev älskad av fansen för sin inställning och attityd. När Djurgården sedan sprungit rakt igenom Superettan och rustade för Allsvenskan med en idé om ett eget spel så fick Lucas stiga åt sidan. Lucas var en fantastisk karaktär och vi älskade att se honom jaga livet ur motståndarna, men när Djurgården skulle upp ett steg fick han stå kvar. Ett Djurgården som behållt Lucas (nu pratar vi principiellt och metaforiskt) hade aldrig kortpassat sig fram till Allsvenskt guld. Aldrig.
Den uppmärksamme läsaren vill säkert gärna kasta in Stefan Bergtoft i sammanhanget, också en hyfsat begränsad spelare med eld i blicken, som faktiskt fick vara kvar i laget. Gällande Stefan är svaret enkelt, han var mittfältare. Där har du råd att ha begränsade krigare, du måste nästan ha det. När det gäller mer kreativa positioner så som forwardsplatser eller ytterbacksplatser fungerar det inte. När började ett lag som Liverpool bli riktigt bra på att hålla i bollen och ibland spela ut motståndarna? Jo, när Arbeloa införskaffades och Aurelio höjde sig en nivå. Du kan ha en Gattuso eller en Mascherano i laget och ändå föra matcherna. Har du däremot Steve Finnan på ytterbacken och Voronin i anfallet spelar det ingen roll om du har en Gerrard och Torres, lagets förmåga att höja sig den sista nivån begränsas.
Hur sammanfattar vi då detta? Jag tycker att det går att göra mycket enkelt: Ett Djurgården med Jan Tauer i laget är ett Djurgården som inte vinner guld. Däremot är det ett Djurgården som blir roligare att följa om vi accepterar en 8:e plats.
