Gästkrönika: Ungefär så här är det...
"Idag sjungs det oavsett resultat vilket jag påstår inte var fallet i samma utsträckning för något/några år sedan. Jag har väldigt svårt att se att vi skulle stöttat laget vid ett 0-2-läge mot BP på hemmaplan under detta lags förra sejour i den högsta serien på samma otroliga sätt som skedde nu senast..."
I tider som dessa överröses man av väldigt många olika reaktioner, vilket är helt normalt då man försöker greppa halmstrån och rädda DIF:s (och därigenom sin egen) heder.
Det finns de som säger att det är det här som är tjusningen med att vara Djurgårdare, att det nästan finns ett romantiskt skimmer över att åka ur och då visa hur hardcore man är genom att stå på stadion och låta galghumorn (observera att det inte har med något med laget från den norra förorten att göra) eka mellan stadions halvtomma läktare.
Det finns INGET romantiskt över att åka ur! Det finns inget romantiskt över att spela i den näst högsta serien och tvingas se DIF stånga sig blodiga mot gäng som får Kalmar anno 2005 att se ut som ett lag för CL.
Vissa andra tycker det är lämpligt att ösa så mycket skit som möjligt över allting som har med DIF att göra. Med fördel sköts detta på något forum där man dessutom kan vara anonym. För dessa verkar det finnas ett 1:1 förhållande mellan att Dahlberg slår en felpass och att Aral har den position han har i föreningen.
Det finns även de som trots allt elände ändå hittar ljusglimtar som de på gränsen till maniskt försöker få bekräftade av andra på diverse forum.
Tyvärr görs detta på samma forum där de negativa supportrar vräker ur sig allt annat än positiva inlägg enligt ovan. Resultatet blir naturligtvis en tragikomisk frontalkrock där det allt som oftast slutar med rena personangrepp och så är cirkusen igång till andra lags supportrars stora glädje.
Jag tycker att Tomas af Geijerstam skrev en väldigt bra text i senaste Blåranden där han menade att vi supportrar måste kunna få bearbeta motgångar på vårat eget sätt men när de två ytterligheterna möts blir frustrationen total.
Jag själv tillhör nog den blåögda skaran som alltid försöker hävda att man ska sitta i båten och hela tiden intalar mig själv (och andra) att om vi har tålamod kommer allt att lösa sig samt överanalyserar enskilda händelser på plan för att hitta hopp till nästa match. Det kan handla om en djupledslöpning i ett 0-3 underläge av Rajalakso i 87:e minuten där man övertalar sig själv att "äntligen har han hittat rätt".
Med risk för att spä på mitt rykte om att vara obotlig optimist menar jag att det finns något positivt med de senaste årens spel och resultat. I och med detta påstående har jag förmodligen 95% av läsarna emot mig nu men innan ni slutar läsa och kastar er över tangentbordet för att skriva skit om den idiotiska gästskribenten hoppas jag att få en chans till förklaring.
Jag minns en hemmamatch mot Kalmar 2002 eller 2003 då vi vann med 1-0 och man lämnade läktaren smått upprörd över att inte förnedrat motståndarna. Varje seger kändes mer som en lättnad än glädje. Allt gick otroligt fort 2000-2003 då vi tog oss från att vara ett jojjogäng till att bli fotbollssveriges ledande klubb. Någonstans på vägen tappade i alla fall jag glädjen och istället verkade det som om många av oss drabbades av en lättare släng av den hybris som ständigt råder i Solna. Naturligtvis ökade publiken på Stadion då det alltid är attraktivt att identifiera sig med framgång men när spelare försvann utan att kunna ersättas blev spelet och resultaten därefter och helt plötsligt var det inte lika lätt att vara Djurgårdare.
Hur kan då det här vara positivt?
För egen del känner jag absolut att jag återigen blir strålande glad för varje seger oavsett om det är uddamålsvinst eller hur det ser ut på planen och min känsla är att så är fallet med lejonparten av alla Djurgårdare. Det sjungs oavsett resultat vilket jag påstår inte var fallet i samma utsträckning för något/några år sedan. Jag har väldigt svårt att se att vi skulle stöttat laget vid ett 0-2-läge mot BP på hemmaplan under detta lags förra sejour i den högsta serien på samma otroliga sätt som skedde nu senast.
Att vara Djurgårdare är ett privilegium och nu när vi hittat tillbaka till glädjen igen tror jag vi kan börja bygga upp något nytt igen och med detta färskt i minnet tror jag det är enklare för oss at hantera eventuella framtida motgångar och framgångar.
Förmodligen slår jag in öppna dörrar med den här texten, men samtidigt tror jag det kan vara bra att se tillbaka för att uppskatta det vi har...
