Gästkrönika: Alltid oavsett - i medgång och motgång
"Att vara supporter i ett gäng i motgång är svårt. Människan i stort reagerar olika när vägen inte längre är lika rak som den en gång var. Vissa förnekar att laget spelar dåligt, andra kräver tränarnas och hela ledningens avgång redan innan sista flyttlådan är uppackad."
Det är den 23:e oktober 2005, domare Martin Ingvarsson har precis blåst av matchen mellan Djurgården och Elfsborg. Resultattavlan visar att Stockholms stolhet har slagit ett gul/svart gäng med 8-1, till och med Pa Dembo fick sätta en balja, visserligen på straff men ingen kan säga annat än att det är en lätt dag att vara Djurgårdare. Tre SM-guld på fyra år är inte bara riktigt bra, det ger eko i hela fotbollsverige. I säsongens sista match är det 14 102 åskådare på plats, alla vill vara med och fira den guldfest som vi numera börjar bli van att fira. Man kan inte vinna varje år resonerar många supportrar och accepterar 2006 som ett mellanår, det enda som är anmärkningsvärt är att det i den sista matchen på Stadion den här säsongen letar sig enbart 6678 betalande. Lite drygt sjutusenfemhundra var som försvunna, bortblåsta.
Att vara supporter i ett gäng i motgång är svårt. Människan i stort reagerar olika när vägen inte längre är lika rak som den en gång var. Vissa förnekar att laget spelar dåligt, andra kräver tränarnas och hela ledningens avgång redan innan sista flyttlådan är uppackad. Inför årets säsong visste vi förutsättningarna, detta skulle bli ett mellanår för byggandet mot framtiden. Ändå går det inte längre än tre matcher innan första ropen på Andrée och Zorans avgång ljuder på forumet. Jag förstod att dessa tränare skulle behöva en bra starkt redan från början för att få fansens fulla förtroende, hur första tredjedelen av säsongen gått ser vi nog alla, men så länge de har spelarnas fulla stöd står jag bakom varje laguttagning. Däremot kan man ifrågasätta och kritisera enskilda handlingar utan vara en värsta sortens medgångssupporter.
När hela världen genomlider en stor ekonomisk kris tillhör inte fotbollsklubbarna undantaget. Alla tre stockholmslagen visade förra året djupa ekonomiska svackor och detta året lär inte bli det minsta enklare. Publik som sviker både av finansiella problem och sportsliga nederlag, det är dock här spelarna som står upp för klubbmärket behövs. Utan att snegla för mycket på blåvitt i väst, kan man dock konstatera hur en framgångsaga kan skrivas via talangerna. Att utveckla spelare är ju en av Zorans starkaste sidor, därför skulle jag vilja se en större inslussning av egna produkter. Fördelen är att de fortfarande kan bo kvar hemma, tryggheten i klubben finns där och steget från ungdomslagen till A-laget är inte så stort som många vill få det till. Utan att nämna några namn så går vissa kontrakt ut inom en kort framtid, min förhoppning är att det inte sker några förlängningar. De platser som bli tomma fylls på med antingen talanger eller riktigt bra etablerade spelare. Det sistnämnda kan man ju kanske bara drömma om, men enligt min mening har Djurgården gått om utfyllnadsspelare som det är idag.
Superettan är verkligen inte rätt väg att gå, i en klubb som redan blöder kan såren bara förvärras i Sveriges andra division. Nu vill jag se lite hederlig skitfotboll där spelarna krigar för varje poäng istället för att spruta champagne på Stureplan. Men framför allt vill jag se alla på Stadion mot BK Häcken.
Alltid oavsett – Djurgården IF
