Gästkrönika: Summa kardemumma
Med snart halva allsvenskan avklarad kan man inget annat än att vara besviken. Spelet har sviktat, tränare och spelare har börjat lämna föreningen och i media får klubben agera hackkycklingar. Det är med kniven mot strupen dags att summera Djurgårdens ”första halva” av årets allsvenska.
På förhand pratades det mycket om långsiktighet och talangfrämjning, något jag personligen förespråkat i ett nytänkande Djurgården. Guldsnack och spektakulära värvningar har inför säsongen inte känts som några realistiska mål. Det har gått knackigt i år och med facit i hand kan man ganska enkelt sammanfatta att vinnarkänslan och vinnarkulturen som de senaste åren genomsyrat i föreningen idag är som bortblåst.
Djurgården spelar in en nygammal spelmodell i år där man rullat runt med ett flertal spelare. Vad gäller spelarnas prestationer finns det en hel del övrigt att önska. Frågan är om vi verkligen har materialet för att spela 4-3-3. Av tävlingsmatcherna att döma har laget inte de komponenter som behövs för att erövra allsvenskan. Det har sett mycket ängsligt ut och spelarna har underpresterat i min mening. Zoran Lukic har i ett uttalande sagt att detta år är ett saneringsår där alla spelare skall få en ärlig chans att visa upp sig. Tålamod har visat sig vara led ordet i föreningen anno 2009.
Det tar tid med nya ansikten, nytt spelsystem och så vidare, men som supporter vill man än dock få med sig dem kortsiktiga resultaten. Det är det som är tjusningen med sportfenomenet fotboll, ibland går det bra just nu går det lite tyngre.
Jag tycker dock att det är alldeles för tidigt att börja vifta med dom vita halsdukarna. Det känns tufft just nu som supporter och det kan vara enkelt att bara gräva ner sig istället för visa lite extra hjärta. Jag vill i skrivande stund ge en står eloge till alla dem som ändå lyft på arslet och tagit sig till matcherna i år. Vi har inte varit lika många som under den senaste gulddynastin men, fan om man får svära, vilket engagemang och vilken lojalitet vi visat. Jag vill även passa på att tacka Zoran Lukic, en fighter som oftast framhöll dom positiva egenskaperna hos spelarna.
Föreningen är på många sätt och vis rejält underskattade med lite mer än halva serien kvar. Djurgårdsfamiljen kommer dock fortsätta visa sin kärlek. Vi kommer sjunga när vi har vinst på gång och vi kommer sjunga när det går snett. Vi kommer visa alla att viljan att vinna är större än rädslan att förlora. Vi kommer stå upp för vi älskar DIF.
