Gästkrönika: Maktspel inom Djurgårdsfamiljen
"Steget ut att ta bort Aral från positionen som sportchef var det kanske mest talande steget var de båda parterna står. Som tack för den snåla uppbackningen i somras trots tabelläget var åtgärden inte oväntad..."
Nu verkar Göran Aral fått foten av klubben. Inte officiellt, men en av de viktigaste bitarna som Bosse Lundqvist tillsatt är troligtvis bortkopplad. Zoran Lukic blev en annan. Klubben som tillsammans tog guld efter guld i begynnelsen på 2000-talet är nu något annat. Alla jobbade mot samma utsatta mål och att profiler som Super-Bo stod bakom satsningen var nästan för bra för att vara sann. Två år efter den konstiga säsongen när vi höll på att snuva IFK Göteborg på guldet sitter vi nu i en båt med en ny styrelse, ett ovilligt kapitalbolag, en strulande ekonomi och ett slag som slåss för sin allsvenska existens. Mitt i allt står supportrarna som ett skilsmässobarn där både klubben och kapitalbolaget lockar med godis för att just de ska få vårdnaden. Uppgörelsen blir vardagarna hos moderklubben och helgerna hos pappa DFAB som lockar med nöjen som fina nyförvärv. Det blev ingen lycklig skilsmässa när Djurgårdsfamiljen skulle gå skilda vägar.
Steget ut att ta bort Aral från positionen som sportchef var det kanske mest talande steget var de båda parterna står. Som tack för den snåla uppbackningen i somras trots tabelläget var åtgärden inte oväntad. På forumet höjs röster om att degradering är den enda vägen att gå. En tämligen enkel åtgärd att spela precis så dåligt som man gjort under säsongen så är önskningen inslagen. Frågan är dock om det är lösningen. Tittar man på de som ramlade ur är det endast GIF Sundsvall som påbörjat ”vägen tillbaka” på allvar. Ljungskile som överraskade många förra året ligger för närvarande på en elfte plats i superettan. Deras kollega och den klassiska klubben IFK Norrköping skulle i dagsläget få kvala sig kvar. I en tid där ekonomin är nog kärv, vill jag inte tänka på den situation vi skulle hamna i vid nedflyttning. Troligtvis mindre publik och pengar, men fortfarande många dyra kontrakt som ska betalas månadsvis.
I Allsvenskan är det egentligen endast första platsen samt kvalplatserna ut till Europa som räknas. När svenska klubbar ändå aldrig går långt i det sistnämnda är det guldet alla trånar efter, resten är prestige. För vår del är ett allsvenskt kontrakt livsnödvändigt för klubbens nuvarande existens. Har sagt det förut och säger det igen. Det är i motgång, inte medgång laget behöver sina fans. Efter några gynnsamma år är det dags att motbevisa alla som kallat oss medgångssupportrar. Jag tänker då i alla fall sjunga tills årets sista matchminut, lika länge kommer jag leva med hoppet. Hoppet om att få sjunga för gamla Djurgården en regniga höstkvällar även de kommande seklet oavsett serie.
¤ ¤ ¤
Fotnot: Krönikan skrevs den 11/8