Intervju med Rehn och Limpar - del ett
En lång, trevlig och informell intervju med åldermännen och bolltrollarna från norra Stockholm. Alltifrån Stefans okända innebandykarriär till ”Limpans” påstådda AIK-tatuering avhandlas. Del ett av många ...
I tisdags träffade en fulltalig Sektion F-redaktion – Emil, Oskar, Thomas och Wille – Stefan Rehn och Anders Limpar på restaurang Babylon för att surra lite inför Djurgårdens allsvenska comeback.
Stefan visade ofrivilligt prov på sin skojfriska sida genom att föreslå en sedan tio år nerlagd restaurant på norra Djurgården som mötesplats. En mörk hed med hundar och motionärer och ett mobilsamtal senare begav sig intervjuteamet i stället mot Roslagstull.
Väl inne på restaurangen var det lätt att konstatera att Stefan och Anders är två ovanligt sympatiska lirare med huvudet på skaft. Det blev ett mycket underhållande och givande samtal.
Intresset för fotboll i allmänhet och Djurgården i synnerhet har ökat lavinartat sedan Stefan senast var i en svensk klubb. Ja, bara på de två åren Limpar har varit utomlands har det hänt en hel del. Sajten Sektion F och dess motsvarigheter är en förklaring till den positiva utvecklingen. Internet har som bekant spelat en mycket stor roll.
En baksida av nätets täta supporterkontakter är dock att rykten av alla slag kan frodas utan att på något sätt behöva bevisas. Vi berättar att det på dif.se:s gästbok meddelades att Wallinder och Isaksson har synts knatandes omkring vid Hötorget på lunchen, och att Zlatan och Dorsin tagit en öl efter landskampen nyligen.
– Herregud, det är hysteriskt! utbrister ”Limpan”, märkbart förvånad.
– Det blir peruk nästa gång vi går ut, föreslår Stefan.
Men den mesta uppmärksamheten är naturligtvis av godo. Båda herrarna skiner upp när de får höra om träningsmatcherna på Stadshagen i fjol med tusentals åskådare och fyrverkerier.
– När vi lirade på ”Blåshagen” stod ingen där, det stod inte ens om det i tidningarna, minns Stefan.
Numera är Stadshagen något att se fram emot efter månader av den stenhårda bollfria Bosönträningen:
– Löjligt att man ser fram emot en träning på Stadshagen. Det är kul att spela boll, säger han längtansfullt.
Något ofrånkomligt är naturligtvis Anders Limpars AIK-anknytning. Han är dock förvånansvärt öppen när det förs på tal.
Vi förstår om AIK är ett känsligt ämne. Du får säga till om det är nåt du inte vill prata om.
– Ja, det är självklart ett känsligt ämne. Men jag är öppen. För mig spelar det ingen roll. Fråga på. Jag svarar ärligt som alltid. Jag är ju inte den förste att byta klubb.
– Det var ju så här: Jag tränade med AIK sedan -91. Varje gång jag har varit proffs utomlands och kommit hem har jag bott i Solna och då har man tränat med AIK. Sedan spelade jag ett år i AIK. Det är självklart att man förknippas med AIK. Sedan kom jag tillbaka från Amerika och började träna med AIK, det är bara så.
Det ryktas om att du hade ett muntligt löfte med Dick Lidman om att få komma tillbaka till AIK efter USA-åren.
– Nä, det hade jag inte. Det är ren bullshit. Jag har inte ens pratat med honom. Jag har pratat med Stuart för att få komma tillbaka och träna.
Känner du någon olust över att åka till Råsunda?
– Nä, tvärtom. Det ska bli jävligt roligt.
Känner du till och med revanschlust?
– Jag vet inte hur jag ska säga det. Först och främst tycker jag det är synd att det spelas två matcher där. Alla spelare vill spela på Stadion, men nu är det pengar som styr – och det får man acceptera. För min del är det ju roligt att komma tillbaka. Jag känner ingen olust över att komma tillbaka. Jag har spelat så mycket matcher utomlands och stora derbyn så det påverkar mig inte nämnvärt. Visst kan det bli obehagligt om man ska slå hörnor och sådant. Men det är som en vanlig match, det rör inte mig så där. Det ska bli skoj med lite tryck på läktarna.
Det märks tydligt att Baxters fotbollstänkande inte passade Limpar. Till och från låter Anders nästan cynisk när han berättar minnen som hur AIK nötte inkastvarianter på Stadshagen.
– Vi hade en målvakt, sju–åtta försvarare och två killar framåt som man inte styrde så mycket. Det var jag, Östlund och ibland Ramberg. Visst prioriterade han försvarsspel. Det var därför vi vann. Man vinner ju matcher om man har bra försvar. Vi var dåliga framför mål, ändå lyckades vi vinna med 1–0 ibland. Backlinjen var ju omöjlig. Och Asper den säsongen.
Vi kommer in på Djurgårdens möjligheter i allsvenskan. Både Stefan och Anders uppvisar en något överraskande – men glädjande – stor optimism och tilltro till laget och organisationen.
– Om man jämför den truppen AIK hade när jag kom dit -98 och Dif:s trupp i år är den varken sämre eller bättre. Varför skulle vi inte kunna ha en sådan säsong som AIK hade -98? resonerar Anders.
Var slutar då Djurgården i tabellen?
– Det är bullshit att säga att man bara vill ta en plats i mitten. Man ska visserligen inte ta sig vatten över huvudet, men … Det råder stor optimism i truppen, målsättningen är att vinna varje match – då blir man ju svenska mästare. Men största målsättningen är ändå naturligtvis att hänga kvar.
Det märks att de båda veteranerna lägger stor vikt vid det psykologiska. De unga spelarna måste känna sig som vinnare. Då kan det gå hur bra som helst.
”Putte” Carlsson har pratat om vikten att ha spelare med rätt inställning, vinnarskalle.
– Ja, det gäller att få den här vinnarattityden, säger Stefan. Värva spelare med vinnarskalle. Det är mycket viktigt med en bra start, så vi vågar spela vårt spel och inte går tillbaka till 4–4–2 med sex man i försvaret
Anders kommer att tänka på hur AIK låg sist efter sju omgångar 1998 men kämpade sig till guld. Zoran och Sören kör stenhårt på den biten – att aldrig ge upp, att tro på sin förmåga.
Årets trupp ser på papperet ut att vara den bästa på många år. Några lite oväntade namn dyker upp när Anders och Stefan kommenterar spelarna.
[Del två]
