-
Inför AIK-DIF: Viktigaste matchen någonsin
På måndag åker Djurgården till Solna för att spela en match som kan bli avgörande för den psykiska hälsan för oss blåränder de kommande åren. Vi har chans att fälla krokben på de onda några meter från mållinjen och samtidigt ta ett steg närmare den obeskrivligt viktiga kvalplatsen. Och denna av alla matcher vill somliga människor bojkotta, herregud...
Djurgården är nere för räkning. Man går på knäna men ligger inte ned ännu. Domaren har räknat till nio och det är dags att ställa sig på fötterna. Man har varit nära att vackla sig upp ett antal gånger men då fått förhoppningarna krossade av raka högerslag. Med nyckelspelare borta, usel poängskörd och målskillnad samt dåligt spel har vi förlorat elva av tolv ronder men vi är ännu inte slagna. Vi har fortfarande chansen och personligen litar jag på en gammal sägnen: ”Djurgården reser sig alltid. Det finns en odödlighet i klubbmärket”. Jag vet inte vem som sa det först men det ger mig hopp och jag litar på det. DIF har de senaste åren stått för en sällan skådad vinnarkultur och förhoppningsvis står den sig när den som bäst behövs.
Liknande derbyn
Inför denna match förs mina tankar till derbyt i finalen i svenska cupen 2002 och höstderbyt 2004. I dessa matcher var det ombytta roller, DIF låg i topp och AIK kämpade för sin heder. I båda dessa matcher lyckades nederlagstippade Gnaget knipa åt sig en poäng efter 90 minuter och det tar jag med mig inför måndagen för att stilla min nervositet. I ett derby kan vadsomhelst hända och det sämre laget kan ha minst en poäng efter två halvlekar. I det långa loppet är det bättre laget mer framgångsrikt (fråga bara AIK-backen som blev omsprungen av Johan Elmander i förlängningen i finalen) men under en så här viktig match går ingen säker.
Spela hårt...
Nyckeln till framgång blir att vara taggad till tusen och spela fult. Jag tror det är naturligt att det mer frustrerade laget spelar på gränsen i matcher av denna karaktär. Jag vill återigen referera till finalderbyt 2002 för att stärka denna tes. Djurgården var svenska mästare och hade druckit champagne i en vecka medan AIK käkat taggtråd. Någon minut in i matchen tog en spelare som Stefan Izishaki(!) tio snabba löpsteg och kapade Kim Källström längs fotknölarna med dobbarna före. Guldpojken slog näven i gräset och vred sig i smärtor i flera minuter. Jag minns inte om Izishaki ens fick en varning för tilltaget men jag kommer ihåg att AIK smällde på väldigt mycket och att domaren förstod att han var tvungen att hålla en hög toleransnivå. Jag hoppas att morgondagens match ser likadan ut med den skillnaden att det är Djurgården som är hårdast och jobbigast. Jag hoppas inte att djurgårdarna skadar motspelarna men jag tror att vi måste ta till vara på den oerhörda mängd vilja våra spelare lär besitta.
...och utnyttja det lilla som är bra
Vi kan inte spela fint, särskilt inte mot kompakta AIK. Nu är det viktigt att vinnarskallar som Kuivasto och Johannesson är bättre på att pusha sitt lag än Hooiveld och Johansson. Det är viktigt att Jan Tauer kämpar ned Martin Mutumba och det är viktigt att de sydamerikanska anfallarna tycker det är oerhört tråkigt att möta allsvenska träben. Framåt ser jag tre sätt att anfalla: längs kanterna, via Mwila eller via långa bollar på Dahlberg. Något centralt kortpassningsspel är det inte tal om. Jag hoppas Djurgården anpassar hela sitt spel efter dessa tre anfallsalternativ. Dahlberg måste ta ned bollarna och fördela dem till Youssef, Milic och Mwila. Dessa fyra herrar måste ha en bra dag, det är bara genom dessa vi kan anfalla.
Eftersom ett derby är ett derby väljer jag att inte spekulera i lagens form, jag finner det irrelevant. Det enda jag egentligen vet om den här matchen är att den är den viktigaste jag upplevt och att det ska bevisas vilka som står upp bäst för sitt klubbmärke. Är Djurgårdens odödligt, eller ska AIK bevisa att de faktiskt har vinnarkultur?
”Du vet inte vem som är din vän förrän du behöver henne”. Indonesiskt ordspråk.
