”Små marginaler” – så kan man bädda in ordet ”domarskandal”
Att ha marginalerna på rätt eller fel sida är ett klichétyngt uttryck. Men sällan har det kommit så väl till pass som efter 1–1 mellan Djurgården och Sundsvall på Stockholms stadion.
Det började bra. Enkelt. Bekvämt. Första halvlek var så där lagom halvloj – det hade kunnat bli en match som Djurgården kontrollerade från början till slut, en bekväm arbetsseger mot ett bottenlag. När Andreas Johansson, planens bäste spelare, bredsidade in 1–0 efter att Joel Cedergren tappat bollen i straffområdet verkade det just så.
Det skulle bli värre. För Gif Sundsvall – som inte haft något som liknade en målchans i första halvlek – tog över initiativet, och Djurgården drabbades av köld- eller guldfrossa i den svala oktoberkvällen på Stadion. Passningarna gick snett och vint, missförstånden avlöste varandra och Sundsvall spelade direkt, kraftfullt och med stor vilja. Efter några halvchanser inträffade det man hade på känn. Niclas Rasck, annars utmärkt, tappade bollen högt upp på offensiv planhalva. Ingen Rehn eller Barsom tog hans plats, och så småningom kom bollen ut just på Djurgårdens högerkant i en snabb kontring. Dennis Östlundh lyrade in ett väl avvägt inlägg till stockholmaren Cain Dotson. Bollen på pannan och 1–1. Det var rättvist. Vad som sedan skulle följa var inte rättvist.
Frustrationen var lika stor som glöden och modet när Djurgården inledde en fullkomligt furiös jakt på 2–1-målet som skulle innebära fortsatt guldjakt. Med ilska, målmedvetenhet och frenesi pumpade maestron Stefan Rehn med assistans av Abgar Barsom in bollar mot straffområdet, ut på kanterna, överallt. Stefan Bärlin hade i halvtid bytt av misslyckade Louay Chanko och kom efter en trög start in i handlingarna på allvar. Niclas Rasck, formidabel i offensiven, hittade Bärlin gång på gång.
Christer Mattiasson var ungefär lika dålig som förväntat i sin kantroll och byttes ut efter halva andra halvlek. Rockaden blev densamma som senast mot Örgryte: Andreas Johansson upp som center, Jones Kusi-Asare ut på kanten och Babis Stefanidis in som offensiv mittfältare.
Det var ett lyckat drag. Skotten haglade mot Gif-målmannen Fredrik Sundfors; ja, äntligen vågade djurgårdsspelarna skjuta. Stefanidis och Johansson hade varsin fräsare som Sundfors med besvär avstyrde. Johansson tråcklade sig till ett friläge och rundade nämnde Sundfors, som liggande boxade bort bollen när Dif:s mittfältsdynamo skulle förpassa den i nät.
Minnesvärda var, för att travestera dif.se, även de många ”nästan straff”-situtationerna. På en arena i trakten av Gullmarsplan brukar sådana mynna ut i straffspark för hemmalaget. Andra lagar råder i Torben Gruts Stadionborg, men att ”våga vägra straff” är numera så närmast inrotat i Djurgårdens fotbollskultur att ingen orkar höja på ögonbrynen. Att Peter Fröjdfeldt med ryggen mot mål lyckas stå i vägen för en rullande hörnspark kändes mot bakgrund av det nästan helt i sin ordning.
Guldchansen var borta.
DÅ. Då smekte Niclas Rasck in ett sista svepande inlägg. Då gick av alla människor Stefan Rehn upp i nickduell med beslutsamhet och kraft. Då avgjorde Djurgården på fyra minuters övertid och rättvisa hade skipats. Det var en drömlik avslutning på en typisk allsvensk senhöstligt nervdarrande drabbning.
Det blev till en mardröm.
Peter Fröjdfeldt, felfri i första halvlek, mot slutet en olycka, har handen uppe. Hans assistent på linjen nedanför Sofialäktaren håller osäkert och trotsigt upp sin rutiga flagga. Han har flaggat för offside i ett läge där Stefan Rehn från början till slut befinner sig på rätt sida om siste Gif-försvarare.
Jag skrev häromdagen en artikel om de många situationer vid vilka Djurgården förfördelats av domarna under årets allsvenska. Och det finns fortfarande förnekare som hävdar att alla lag drabbas ungefär lika mycket över en hel säsong – och att det inte håller att lägga skulden på domaren i enskilda matcher: att man måste vara tillräckligt bra för att kunna vinna trots svaga domarinsatser.
Men det är inte rimligt att ett lag som Djurgården i en så jämn serie som allsvenskan med matcher som har så små marginaler och så stor betydelse ska behöva räkna med att möta tolv motståndare – och utefter det bestämma hur man ska spela. ”I dag satsar vi på fyra–fem baljor framåt, grabbar – med den här domaren har vi inte råd att feglira.” Djurgården ska inte behöva vara piskat att göra mål på chanser i 67:e eller 48:e minuten när man lika gärna kan göra det i 94:e, bara för att den assisterande domaren behagar blixtdrabbas av gredelin starr och näthinneavlossning.
Det var inte Djurgården och Gif Sundsvall som ensamma avgjorde kvällens match. Det faktumet står utom allt tvivel. Djup orättvisa har skipats och en redan skör gulddröm har krackelerat. I skärvorna och sprickorna flinar Sören Cratz.
