Assyriska - Djurgården 2-0: Ridå?
När det stod klart att både Mattias Jonson och Petter Gustafsson skulle missa kvällens match började oron inför kvällens match långsamt sprida sig genom kroppen. Lika långsamt fick man plågas av att se Djurgården i kväll. I säsongens viktigaste match underpresterade spelarna på plan enormt.
Undertecknad känner inte alls för att skriva en utförlig matchrapport i denna stund. Jag vill bara bli av med all frustration, ångest och depression som genomsyrar hela mig. Att vara djurgårdare en dag som denna gör ont.
Från minut ett gick det att se var denna match var på väg. Ett hungrigt Assyriska ödslade ingen tid med att visa Djurgården att detta inte skulle bli en transportsträcka till returmatchen över huvud taget. Trots det kunde Djurgården inte se signalerna och istället för att gadda ihop sig gick spelarna runt på planen och verkade vänta på att matchen skulle ta slut. När Boyd Mwila snodde åt sig bollen vid straffområdet i ett gyllene läge redan efter några sekunder, och det hela slutade med absolut ingenting, ja då förstod man att det var en sådan här dag. Vi har upplevt många sådana denna säsong. Men varför just i dag? Varför kunde Djurgården inte visa den inställning och beslutsamhet laget har visat de senaste tre matcherna?
När Yosif Ayuba gång på gång gjorde bort sig på sin vänsterbacksposition började man fundera på alla skador, alla förbannade skador som vissa lag har varit skonade ifrån denna säsong. Skador som i Djurgårdens fall varit som en vän. En vän man inte vill ha. En vän som kommer tillbaka gång på gång trots att man försöker ignorera den. En riktigt jävla jobbig vän som man bara vill bli av med.
Nu börjar man fundera på om Djurgården inte hör hemma i Superettan trots allt, med den bredd truppen (inte) har. När en av lagets formstarkaste spelare försvinner (Gustafsson) fallerar hela vänsterkanten. Ska det verkligen behövas? Har Djurgården inte tillräckligt kompetenta ersättare? Ska vi spela i Allsvenskan?
När Toni Kuivasto utgick i den första halvleken kändes det som att skadan inte kunde ha kommit olägligare - som att "vännen" ringer på din telefon när du kommit hem efter en lång arbetsdag. Men vafaaaaan! Nästan komiskt hur bra timing det blir med vissa saker ibland. Patrik Haginge flyttades ner i mittbackspositionen och förlorade senare duellen på ett futtigt sätt som föranledde 2-0-målet, Jan Tauer fick komma in på vänsterbacken. Vad hände med Ayuba då? Jo, han flyttades upp på innermittfältet. Blev för övrigt utbytt i den 47:e minuten, precis efter Assyriskas 2-0-mål...
Mikael Dahlberg flyttades ner centralt och på topp sprang lättviktarna Boyd Mwila och Philip Hellquist och stångades, om man nu kan kalla det så. När en för dagen usel Christer Youssef också han blev skadad började man fundera på att det kanske var bra för laget.
Kanske jag ska svara i telefonen trots allt? Men nej. En sådan vän är inte din vän - och det är av en anledning. Hrvoje Milics inhopp var ingen förbättring, snarare det motsatta även fast det är en bedrift i sig.
Ett mer defensivt inriktiat Assyriska fick se Djurgården trycka på under matchens avslutande 20 minuter. Markus Johannesson kunde inte få in en boll i samma läge som målet mot Kalmar. Träffen var nästan lika med noll och en försvarare kunde liggandes inne i målet få undan bollen på mållinjen. Som sagt, dagar som dessa har vi djurgårdare upplevt många, många gånger i år. Men varför just i dag?
Det finns trots allt fortfarande något positivt med det hela. Det är en dag. Det är en söndag. Och om Djurgården lyckas besvara några av de femtioelva frågor det känns som jag ställt, och på något sätt lyckas klamra sig kvar i Allsvenskan, ja då är allt förlåtet.
Och visst fan är det anledning nog att befinna sig på Stadion för det.
Ridå? Fan heller. Det finns hopp för glädjefnatt på söndag, och jag tänker fanimej ta den chansen.
