- -
Djurgården – Assyriska 3-0: Helt sjukt!
Det är helt sjukt. Jag har inga samlade tankar trots att det gått timmar sedan matchen tog slut. Djurgården gjorde det omöjliga och kvalificerade sig för Allsvenskan 2010. Var börjar man en matchrapport om en sån här match?
Ja, var ska man börja? Det har gått ett tag nu sedan domaren blåste av den andra matchen av två i kvalet till Allsvenskan 2010, men fortfarande har inte tankarna hunnit samla sig. Det enda som dyker upp i huvudet är en gnavande känsla av att det måste vara något fel. Kan det verkligen vara sant? Har Jan Tauer verkligen gjort mål!!?
Efter ett fullständigt magplask i Södertälje i onsdags fanns det inte längre mycket att be för. Det var seger och total uppryckning som gällde. Segersiffrorna var tvugna att skrivas till 3-0 för att Djurgården skulle få spela i Allsvenskan 2010. Man hade 90+30 minuter på sig och var hela tiden tvugna att hitta balansen mellan Full Fart Framåt och Håll Tätt Bakåt då ett enda mål för gästande Assyriska skulle innebära ridå och ettårigt mörker.
Läget var desperat. Men redan från första minuten stod det klart att Djurgården gett sig den på att klara ut situationen. Pressen var tokhög och Assyriskas mittfält som i senaste mötet vände ut och in på Djurgården med snabba kortpassningar mellan Djurgårdens lagdelar fick nu istället ägna sig åt att jaga andrabollar, en gren de är betydligt sämre på. Med Mattias Jonson med på plan gav djurgårdarna inte assyriskaspelarna en lugn stund och uppspelen utgick från backlinjen istället för från mittfältet. Patrik Haginge och Prince Ikpe Ekong kunde då sjunka djupt i plan och ägna sig åt att plocka ner långbollar och starta nya anfallsvågor via yttermittfältarna.
Under den första kvarten följer Djurgården konsekvent den planen och håller ett fast grepp om tillställningen. Men några direkta chanser blev det inte. Efter en kvart avtar Djurgårdspressen något och bollen hittar upp på gästernas mittfält varifrån en del inte ofarliga kontringar initierades. När Assyriska fick lite mer boll fick Djurgården också i samma stund utrymme för kontringar. I ett par sådana hittade man ända fram till målet och Micke Dahlberg fick ett par lägen som han inte lyckades förvalta. När inte heller Mattias Jonson fick in bollen i något av sina lägen precis i slutet av halvleken spred sig en rädsla för att det skulle gå åt helvete.
I paus snurrade tankarna. Skulle Djurgården mattas nu eller skulle man hålla tålamodet och fortsätta mata på, som Andrée Jeglertz uppmanat till inför matchen? Lätt att säga, svårt att göra. Men när andra halvlek startade var Djurgården lika taggade som i inledningen av matchen. Det dröjde heller inte länge förrän Jan Tauer av alla människor kunde trycka in 1-0. Och galenskaperna kunde bryta lös. Kort efter målet kom nästa mål, Christer Youssef fick bollen efter en fruktansvärd press på en assyriskaback av firma Milic/Jonson och kunde trycka in 2-0. Faktum är att i mitt anteckningsblock finns ingenting antecknat mellan de båda målen.
Sen är allt en enda stor dimma för mig. Djurgården drabbas av ängslan och skänker bort taktpinnen när man plötsligt har något att förlora i matchen. Den ängslan i kombination med det taktiska draget att flytta in Petter Furuseth mer centralt i banan gjorde de sista tio minuterna till en fullständig pärs. Djurgårdarna hade fulla muggar att freda sig och målsättningen fick bli att hålla ut till förlängningen.
Därför kom slutsignalen som en sorts befrielse.
Att på något sätt försöka förmedla känslan under den knappa halvtimme som förlängningen varar vore att ge sig ut på mycket hal is. Jag kommer därför att nöja mig med att skriva ett namn.
Mattias Jonson!
Det är namnet på mannen som med två och en halv minut kvar av machen, av säsongen, skjuter Djurgården kvar i Allsvenskan. Kanske var det sista sparken i karriären, kanske var det det sista han gjorde i Djurgården. På nåt sätt känns det som ett bra sätt att sluta på...
