Publiklöst mot Helsingborg? Lasse Carlsson har lösningen.
Idag väntas besked på Djurgårdens överklagan av straffet efter de skandalscener som följde på förra årets kvalmatch mot Assyriska. Disciplinnämndens dröjsamma behandlande av överklagandet har varit en ganska stor snackis i djurgårdskretsar under vintern och risken finns alltså fortfarande att ingen publik släpps in till den första hemma matchen mot Helsingborg.
Idag väntas besked på Djurgårdens överklagan av straffet efter de skandalscener som följde på förra årets kvalmatch mot Assyriska. Ni minns säkert scenerna. En eller några spelare i Assyriska fick motta ett eller några örfilar och knytnävsslag av en eller några inrusande djurgårdare. Oacceptabelt, så klart och Svenska Fotbollförbundets Disciplinnämnd dömde den 24 november Djurgården dels till böter men också till att spela nästa Allsvenska hemmamatch utan publik.
Djurgården var av en annan åsikt och valde att överklaga den del av straffet som handlade om tomma läktare. Man tyckte från klubbens sida att det inte var rättvist att straffa alla skötsamma djurgårdssupportrar för några enskildas misskötsel. Kollektiv bestraffning är förvisso förbjudet enligt lag i Sverige, men det är inte den här artikelns syfte att resonera kring vad som är rätt eller fel med straffet utan bara att konstatera att Disciplinnämndens dröjsamma behandlande av överklagandet varit en ganska stor snackis i djurgårdskretsar under vintern. För en tid sedan framträdde dock ordförande Tommy Jacobson i en intervju på DIF-TV och sa att man blivit lovade besked i denna vecka, alltså senast idag.
Vi får se om det löftet verkligen infrias (fan tro’t) men risken finns alltså fortfarande att ingen publik släpps in till den första hemma matchen mot Helsingborg.
Hur ska man då, som nyfiken djurgårdare, bära sig åt för att kunna följa laget ändå. Forum1891 tog sig ett snack med mannen som rimligtvis har världsrekord i att planka in på Stadion* Lasse Carlsson. Han berättar hur man på 30- och 40-talen kunde ställa upp sig nedanför klocktornet ett par timmar innan match och låta vaktmästarens hårda, granskande öga svepa över en i hopp om att bli utvald till en av sex bollkallar.
- Du, sa vaktmästaren och pekade. Du… Och du. Det gällde att se pigg och Rasck ut för att bli utvald och släppas in i himmelriket. Som bollkalle fick man nämligen också följa med spelarna in i omklädningsrummet i pausen då man även bjöds på dricka och en kaka.
Nu utgår vi på Forum1891 dock från att de flesta av våra läsare är alldeles för vuxna för att ens komma på tal för sådana hedersuppdrag. Dessutom utses väl nu bollkallarna av diverse andra, mer kommersiella intressen än vaktmästarens godtyckliga öga. Att smita in tillsammans med någon annan är heller inte att tänka på då ju INGEN i så fall släpps in.
Den sista möjligheten Lasse och hans kompisar hade var att ta sig in i det allmänna ridhus som låg ungefär där GIH ligger idag. Om man lyckades smita in medan ridinstruktören inte såg kunde man klättra upp högst upp på läktaren som byggts för att låta allmänhetens släkt och vänner titta på när allmänheten red.
- Kort traaav! Vrålade instruktören mitt i manegen och alla red skumpigt runt honom på sina egna eller lånade hästar.
Lasse och kamraterna tryckte högst upp och kikade ut genom den glipa som var där vägg och tak möttes och kunde på så vis se nästan hela planen. I fågelperspektivet gick det också lätt att följa spelet och få sig en övergripande bild av hur det såg ut. Gjorde Djurgår’n mål gällde det dock att inte jubla för högljutt, för då kunde det hända att ridinstruktören upptäckte en, och då blev han inte rolig att tas med.
- Vi tyckte ju att vi kunde få sitta där, läktaren var ju ändå alltid nästan tom, berättar Lasse så här i efterhand. Men det tyckte visst inte ridinstruktören.
- Ska ni vara här så ska ni titta på ridningen. Fräste han barskt och det var bara att vända sig om och spela intresserad.
Efter ett tag förlorade sig gubben i sin egen passion och man kunde försiktigt börja snegla ut igen medan han vrålade om trav och skritt och allt vad det var. Tillslut hade man utan att tänka på det vänt sig helt igen och satt med ögonen klistrade på Stadions gröna matta igen.
Ridhuset finns ju i nuläget inte kvar, utan har rivits eller förfallit, så kanske är det tur att vi idag lever i ett informationssamhälle och kan följa matchen via TV och Internet.
Men Lasse Carlssons vittnesmål från en tid som flytt kommer aldrig att förfalla. Tack för det.
* * *
* Lasses samtliga plankningar skedde under barn- och ungdomen på 1930-talet och borde rimligtvis vara preskriberade i dagens läge.
