Krönika: Målsättningar gräver gravar
"Åtta olika tränarformationer sedan 2003 är knappast ett sundhetstecken. Dags att börja betala för denna orolighet, att fortsätta sparka tränare på rullande band är bara att skjuta upp problemet".
Bara en vecka kvar till premiären . För andra året i rad är det alltså dags för nystart, den här gången på riktigt. Chans att börja om, chans att åter bli underdogs. Precis som vi var 2001 om man vill dra likheter med guldåren. Skillnaden är att vi aldrig ramlade ur. Men på något sett lyckas både vi och alla runt omkring ta av den underdogsstämpeln redan innan säsongen har börjat. Mjällby-redaktionen här på Svenska Fans har t.ex. placerat oss på tredje plats i tabellen. En stor diskussionen har förts både på forumet och på diverse medlemsmöten hurvida det är rätt att ha en sån ”låg” målsättning som tionde plats. Jag skulle vilja sätta den ännu lägre.
En supporters inställning ska alltid vara att ta guld. Den premiärdagen jag inte tror på SM-guld senare i höst, lämnar jag in och tar plats vid ett bridgebord. Supporterns ständiga längtan om att vara bäst driver hela allsvenskan och gör den så spännande. Alla lag vet att med lite tur och om allt klaffar har de möjligheten att vinna. Ganska unikt för en (nåja) ganska okej liga internationellt sett. Problemet med målsättningar blir alltid att med dessa kommer alltid krav. Jag är helt övertygad om att utåt finns det inget positivt med att ha en hög målsättning. Det sätter press på spelare och ledare, allt annat än under målsättningen är ett fiasko och fansen känner sig lurad på resultat de inte fått. Istället är min målsättning som varje år, att vi håller oss kvar samt tar SM-guld. Den ena är min officiella hållning, den andra finns inbakade i drömmarna.
För även om man vill att allt ska gå vägen i år finns det många frågetecken. Håller Jonson? Vilket lag kan vi ställa upp med? Hur kommer nyförvärven integreras i truppen? Kommer det tuffa spelschemat påverka spelet? Har vi stirrat oss blinda på spelsystemet? Vad gör vi om Dembo blir skadad? Som i sin tur, kommer han göra en bättre säsong i år? Och till sist, hur kommer Banda & Wass agera vid motgång? Jag är egentligen negativt inställd till tränarkonstulationer där inte tränarna känner varandra sedan tidigare. Men då litar jag samtidigt starkt på Putte Carlsson och om han tror på upplägget ställer jag mig gärna blint bredvid. Oavsett hur det går i år vill jag till varje pris behålla vårt tränarpar. Tänk er en spelare som Daniel Sjölund som varit länge i klubben, men ändå ingen evighet. Han har haft följande tränare i Djurgården: Zoran/Åkeby, Zoran/Rehn, Jonevret, Grönhagen, Siggi/Paul, Zoran/Andrée, Andrée/Galloway, Banda/Wass. Och då har jag säkert glömt någon. Åtta olika tränarformationer sedan 2003 är knappast ett sundhetstecken. Dags att börja betala för denna orolighet, att fortsätta sparka tränare på rullande band är bara att skjuta upp problemet.
Till sist vill jag se att förbundet utnyttjar de två månader allsvenskan tar uppehåll i år. Varför inte lägga svenska cupen då. Ett intensivt schema där svenska supportrar får se svensk fotboll även under de månader med bäst förutsättningar. Jag tror det skulle åter liva upp en annars så död turnering. Vem skulle inte ta sig till Stadion en varm sommarkväll i juni under semestern där ett lag som Helsingborg eller Malmö stod för motståndet? Fast förbundet vet nog vad de gör, cuphelger på en sunkig plastmatta i Gefle framför tomma läktare är ju nästan lika attraktivt.
