Forum 1891 räknar ner: Vågar man hoppas?
Allsvenska premiären står runt hörnet. Även om vädret säger annat så är det ett av de finaste vårtecken. På söndag spelar Djurgården borta mot Häcken. Forum 1891 räknar traditionsenligt ner med krönikor från sajtens skribenter. Idag har turen kommit till Poyan Ansari.
En lång och kall vinter. Snö överallt, så långt ögat kan se. Tålamodet har börjat tryta. Men nu börjar plusgraderna så sakteliga att komma. Och vad passar bättre som slutpunkt för vintern än starten av Allsvenskan? Nu kommer inte gräset att vara särskilt grönt och temperaturen kommer inte att bidra med någon värme. Kan man hoppas på att Djurgården gör det?
Vågar man hoppas?
En fotbollssupporters minne är inte som en elefants – snarare liknar det en guldfisks. Därför, i form av supporter, känns tiden då Djurgården presterade en rolig och vägvinnande fotboll väldigt avlägsen. Den där känslan, den pirriga känslan som infann sig inför en viktig match i toppstriden är något som jag saknar. Det är inte samma sak när Örgryte kommer på besök i en match som kan avgöra huruvida man åker ur eller inte. Även om det pirrar något enormt. Men det är inte samma sak. Inte som att ta emot ett topplag på Stadion som bara är ett par poäng framför oss i tabellen. Det är skillnad på pirr och pirr. Jag föredrar den senare sorten.
Nu känns den tiden som sagt långt borta. Tiden då man slapp den där fruktansvärda ångesten och på något sätt kunde njuta av något som liknade den men ändå inte. Inte då man känner sig som en genomblöt tändsticka. Inte då känslan och nervositeten kan bryta ner en totalt och tömma kroppen på all energi och glädje. Nej, jag tänker på suget. Den då man känner nervositeten sprida sig som en eld genom kroppen. Man är antändningsbar. Man bara väntar på att explodera. Glädjerus.
Matchen mot Assyriska gav lite av den känslan. Samtidigt visste man vad som stod på spel, och den känslan, hur underbar den än var när domaren blåste av – den vill jag gärna inte känna igen. Tårarna gick inte att hålla tillbaka. Men det var lika mycket tårar av lidande som av glädje. Kanske är det sann glädje, vad vet jag? Jag vet i alla fall att det är en glädje jag helst klarar mig utan.
Förra årets upplaga av Djurgården gav en oerhörd glädje i slutändan, men det kunde lika gärna ha slutat i tragedi. Man hade hoppats. På Zoran och på André, på 4-3-3. På att vi skulle börja visa att Djurgården inte var att leka med, att klubben skulle gå tillbaka mot det spel som gav oss tre SM-guld på fyra år.
Det kommer inte att hända igen på ett tag, det vågar jag påstå. Kanske aldrig. Det är historia. Men de med en elefants minne kanske kan minnas tillbaka på den tiden med ett leende på läpparna.
Året var 2001. Ingen förväntade sig något av Djurgården. Ändå gav klubben så mycket till oss supportrar. Inte ens vi trodde på det, jag vet inte hur många det var som vågade hoppas – jag gjorde det sannerligen inte. Kanske är det mitt dåliga minne som förskönar känslan som Djurgården gav mig det året. Kanske är det mitt unga, barnsliga jag som minns tillbaka på den tiden. Men hur underbart var det inte? Känslan, chocken över hur bra laget presterade och den glädje man fick uppleva – det är något som jag önskar att få uppleva igen. Den gången hoppades jag inte. Frågan är om man vågar det denna gång.
Årets...
... Genombrott: Philip Hellquist
... Flopp: Johan Oremo
... Målspruta: Christer Youssef
... Tabellplacering: 10
