Om bara ...
Bekväm och elegant seger i säsongsavslutningen.
Djurgården avslutade den allsvenska serien på ett mycket värdigt sätt när man på regntunga Vångavallen rullade ut jumbon Trelleborg. Den andra halvleken var en uppvisning i vackert bolltrillande med många passningar i högt tempo.
Mittfältet var för första gången på mycket länge ordinarie. Med trion Pehrsson–Rehn–Johansson på planen har Djurgården svårt att förlora. Backlinjen saknade avstängde nykontrakterade Patrik Eriksson-Ohlsson, där Markus Karlsson spelade innerback och Mikael Dorsin på ytterpositionen.
Rockaden var lyckad. Karlsson var återigen felfri som hård och snabb mittback, kanske borde han spela där oftare, och Dorsin gjorde en av sina bästa matcher för säsongen. Särskilt lyckosam var han i defensiven.
Första halvlek var måttligt underhållande och välspelad. Lagen bytte många halv- och några helchanser; Trelleborg kunde faktiskt ha tagit ledningen, men Andreas Isaksson var tillbaka i gammalt gott slag på sin förra hemmaarena och stod för flera kvalificerade parader. Enda riktiga glädjeämnet var skönsången från sannolikt över 1 000 gästande djurgårdssupportrar.
De resterande 45 minuterna bjöd på elegant Dif-spel av bästa Ajaxmärke. Ineffektiviteten fanns där, det är liksom inte Djurgården annars, men applådåskorna var många och välförtjänta. Stefan Bärlin snodde sig loss på vänsterkanten och prickade Jones Kusi-Asare, som stötte in 0–1 tidigt i halvleken. Samme Jones svarade för en gångs skull för ett riktigt målgörarmål på en chans som inte fanns när han med ryggen mot mål snabbt vände, blundade och sköt mellan täckande TFF-ben in vid burgaveln.
Till slut rullade Stefan Bärlin in trean bakom en strandad Pål Lundin på utflykt för att avvärja ett Kusi-Asare-friläge.
Bud fanns på både fyra och fem mål; några riktiga mönster–monster-anfall presterades, men avslutningarna landade på ribban, över och utanför.
De uppgivna Trelleborgsspelarna kunde inte dölja sin besvikelse över den misslyckade säsongen och avslutningsmatchen, utan stod för några elaka efterslängar. Den sista mynnade ut i ett andra gult kort för Jens Sloth.
Det var en sådan där riktigt allsvensk ruskig höstdag, en där drömmar slås i kras och kontrakt räddas med dramatiska mål, där resultattavlans match 4 och 7 är lika intressanta som kampen på den egna arenan – en sådan dag där guld bärgas. Få djurgårdare kan ha undgått att snudda vid tanken vad matchen hade betytt om bara ... ja, om vi bara hade gjort det där målet, fått de där straffarna, om Hammarby inte haft sådan medgång, om Hermansson inte skjutit så hårt, om Cratz frisyr hade varit rufsigare – Fotbollen och tävlingen i sig är ett ständigt jagande efter om och men; och den här säsongen har varit en orgie i sådana nästanspekulationer. Det finns givetvis en anledning till det: marginalerna har varit märkligt små och överraskningarna, positiva som negativa, har varit många.
Alla är vi dock överens om att glädjestunderna i årets allsvenska har varit fler än på mycket, mycket länge. Det är fortfarande ett lidande att vara djurgårdare, men det blir mer och mer uthärdligt. Nu tar vi sats mot Europa – och målsättningen i allsvenskan måste så klart vara att förbättra årets placering ...
