Fredagsmys: TGIF
Om bara några timmar är arbetsveckan slut för de allra flesta och vi befinner oss nu i ett märkligt stadium av förväntan. Fredagsmys kommer då, osökt, att tänka på Djurgårdens senaste guld 2005 och att livet, ibland, kan vara skönare än fotbollen.
I morgon är det lördag. Då får man sova hur länge man vill. Man får också lägga sin tid på vad helst man själv anser lämpligt. Det är det fina med lördagen, med helgen i stort, att man får tid för sina egna intressen och inte bara arbetsgivarens. Man kan ta en öl, om man vill. Man kan gå en promenad, om man vill. Man kan till och med hitta på något trevligt med familjen, om man nu till äventyrs skulle vilja det. Allt detta gör lördagen till en efterlängtad punkt i de flestas kalendrar. Men det bästa med lördagen är ändå vad den gör med vår fredag.
Fredagen, döpt efter någon av de fornnordiska gudarna Frigg eller Freja (man är inte helt säker på vem, eller om de ens är olika figurer), får, tack vare sin position som arbetsveckans sista utpost, rollen som bärare av alla våra förhoppningar inför helgen. Men precis som den engelske 1700-talsförfattaren Samuel Johnson en gång filosoferade är nöjet att förvänta njutning ofta större än att uppnå den, och förverkligandet av nästan alla önskningar visar sig vara besvikelser. Med något modernare termer skulle man kanske kunna säga att det ofta är bättre att vänta på något gott än att få det. Därför är fredagens längtan efter helgen ganska ofta bättre än själva helgen.
Om bara några timmar är arbetsveckan slut för de allra flesta och vi befinner oss nu i ett märkligt stadium av förväntan. Jag kommer själv, osökt, att tänka på Djurgårdens senaste guld. 2005 var tabelläget sådant att Djurgården i näst sista matchen kunde åka ner till Göteborg för match mot Örgryte och vid minst oavgjort avgöra hela serien, förutsatt att några andra resultat gick rätt väg. Det gjorde de till slut och Djurgårdens nervösa, krampaktiga och mållösa match såg ut att räcka.
Naturligtvis räckte det, och Djurgården blev svenska mästare igen under stort jubel från den tillresta publiken. Men det som får mig att tänka på den här matchen är inte främst själva guldet utan snarare Tobias Hysén. Under den sista halvminuten hade Hysén nämligen insett att det skulle gå vägen och istället för att spela av matchen stod han mitt i mittcirkeln och vrålade ut sin glädje. Jag tror, utan att ha några egentliga belägg för mitt påstående, att detta var några av Tobias Hyséns lyckligaste sekunder på en fotbollsplan. Hans förväntningar och förhoppningar inför den stundande slutsignalen blev helt enkelt för starka för att kunna läggas band på.
Jag vill påstå att vi alla någon gång upplevt en sådan känsla på en fotbollsläktare, eller någon annan stans. Poängen är att jag ofta kommer på mig själv med att utföra mina sista arbetsuppgifter på fredagseftermiddagen med ungefär samma känsla som den Tobias Hysén visade prov på. Och de timmarna är, precis som Hyséns sekunder i mittcirkeln, de bästa på hela veckan. Helgen inräknad.
Fotbollen påstås ibland vara en parafras på livet, och i mångt och mycket stämmer det. Men ibland är faktiskt verkligheten bättre än dikten. I fotboll händer det att man släpper in sena mål som kommer som kallduschar och grusar alla de förhoppningar man burit på under slutskedet av matchen. Lag förlorar Champions League-pokaler på tilläggstid, hockeylag tappar slutspelsplatser med halvsekunden kvar och till och med i Djurgården grinar oturen oss ibland i ansiktet.
Men i verkliga livet har jag aldrig ännu vaknat upp en lördagmorgon för att inse att det gått åt helvete och blivit måndag igen. Fredagen blir alltid lördag. Fredagen håller alltid vad den lovar. Det gör inte alltid fotbollen.
Därför, låt oss säga som amerikanarna:
TGIF! – Thank God it's Friday!
Veckans kabarétips:
Fredagslåtar
http://www.youtube.com/watch?v=wa2nLEhUcZ0
