Fredagsmys: Leonard Cohen om The Awful Truth

Med åren lär vi oss att världen är ond. Men när vi pratar med barn sätter denna insikt oss i prekära situationer. Barn som växer upp och precis ska ut och börja bekanta sig med världen behöver en tro på att den är eller i alla fall går att göra god. Därför kan vi inte avslöja den förskräckliga sanningen för dem. - Except to say it isn't worth a dime, sjunger Leonard Cohen i veckans kabarétips.

Trots att vintern lider mot sitt slut och fotbollsplanerna sakta, sakta blir bättre och man egentligen kanske borde vara glad och lycklig över livet i detta skede av året är det omöjligt att komma ifrån en nedslående sanning. Det är en, i många avseenden, ond värld vi lever i. Dessvärre ser det heller inte ut att bli någon bättring, åtminstone inte inom den närmaste framtiden.

”Att vi lever i en ond värld” är inte bara en bok av den mycket märklige schweiziske författaren och mentalpatienten Robert Walser (1878-1956), det är också den enda tillfredsställande förklaringen till att bara svin får ragg på krogen, bara gamla människor vinner på trisslotter och att klyftorna mellan rika och fattiga i världen, oavsett vad man gör för att förhindra det, växer och växer. Med tanke på allt elände vi tvångsmatas genom TV- och tidningsnyheter måste det vara en förskräckligt ond värld vi lever i.

Med åren lär vi oss att världen är ond, vi inser möjligen också att snällhet inte garanterar snällhet tillbaka. Vill man nå någonstans måste man våga ta för sig, för ingen kommer ge en någonting gratis. Kanske kan man säga att livet självt gör oss, åtminstone en smula, mer cyniska för varje dag. En del av att bli vuxen är alltså att inse detta förhållande och, i alla fall på någon nivå, acceptera det som en ofrånkomlig sanning. Världen är ond, därför kommer människor fortsätta slå ihjäl varandra för pengar, regnskogar skövlas tills vi inte får luft, rika gamlingar skrapar fram storkovan på Triss i TV trots att pengarna hade gjort större nytta hos någon annan.

Vi lär oss hantera dessa sanningar med åren. Men när vi pratar med yngre människor, kanske rent av barn, så sätter denna vår insikt oss i en massa prekära situationer. Det har diktats om detta. Bland annat den kanadensiska poeten och sångaren Leonard Cohen berättar i sin sång ”Closing Time” om att man inte kan avslöja de förskräckliga sanningen för ungdomen och han har med det alldeles rätt.

Talar man om för de små barnen att Jultomten inte finns och aldrig kommer att finnas, att människor aldrig kommer att sluta döda varandra i krig, att det alltid kommer finnas människor som våldtar, dödar och skändar barn men går fria från straff, att vissa människor alltid kommer vara för fattiga för att förse sina barn med mat börjar de alltid gråta. Avslöjar man den förskräckliga sanningen för den generation som utgör mänsklighetens framtid traumatiserar och förstör man dem. Och då har de, dessutom, hela livet kvar att leva.

Därför är det ibland på sin plats med en lögn, en försköning av den förskräckliga sanningen.

Vi, som goda och hoppfulla fotbollssupportrar, har också ett ansvar här. Alla barn kanske inte har insett att de tycker att Mattias Jonson är viktigare än jultomten, men innerst inne tycker de det. Och när de frågar varför det bara är de bra spelarna som blir långtidsskadade kan vi givetvis tala om sanningen: ”För att vi lever i en ond värld”, men barn som växer upp och precis ska ut och börja bekanta sig med världen behöver en tro på att den är eller i alla fall går att göra god. Prata därför hellre om otur, gamla kroppars känslighet och en uppoffrande spelstil, halvsanningar som duger gott för att skyla över den verkliga förklaringen.

Frågar barnen om Djurgården kommer vinna nästa match, svara då att bollen är rund, allt är möjligt och chansen finns, även om du vet att den allt som oftast inte gör det längre. Djurgården vinner sällan längre, men barnen behöver känna hopp. Annars blir de traumatiserade och förstörda redan i unga år.

Om de frågar varför AIK vann guld ifjol kan du så klart svara det uppenbara ”För att vi lever i en ond värld”, men då öppnar du upp för obehagliga följdfrågor om allt möjligt annat än fotboll som barn inte alls behöver veta någonting om. Svarar du istället någonting om små marginaler, fler hemmamatcher än alla andra lag, flyt med skador och brist på riktiga konkurrenter kommer både du och barnet undan den förskräckliga sanningen.

Frågar barnen däremot om det någonsin kommer att kunna hända igen finns det bara en utväg:
Ljug, ljug, ljug.

Barn behöver inte veta alla risker de lever under och alla faror som lurar.

När vi sedan ses vuxna emellan kan vi fullständigt vältra oss i världens ondska. Varför har AIK och Svenska Fotbollförbundet samma kontorslokaler? Varför får USA bomba och skjuta hur de vill på andra sidan jordklotet? Varför dömer domaren inte straff för oss? Varför skadar sig bara våra spelare? Varför är det alltid någon hemma när man ringer fel? Och varför, varför är det alltid bara pengarna som styr?

Och som Leonard Cohen själv sa:
And I lift my glass to the Awful Truth
which you can't reveal to the Ears of Youth
except to say it isn't worth a dime

Veckans Kabarétips:
Låtar av Leonard Cohen – Closing Time
http://www.youtube.com/watch?v=Ao0BdtZr2_M