Dalkurd FF - Trelleborg3 - 0
Åtvidabergs FF – Åtvidabergs FF 2-1: Åh, ÅFF - De gör alla våra mål
Att Djurgården vann med 2-1 efter att ha släppt in en onödig hörna men sedan tvingat Åtvidaberg till två stycken självmål vet vi redan. Men hur var det med de där intressanta tecknen inför matchen; Hämäläinen som klassisk djurgårdstia, passningar som slår lagdelar och positionsskiften på anfallsspelarna?
Inför matchen fanns det intressanta tecken i luften. I diverse olika sammanhang hade Djurgården gått ut och lovat en hel rad nya saker till dagens match mot bottenkonkurrenten Åtvidaberg.
¤ Hämämäinen skulle spela som klassisk djurgårdstia och fungera som en länk mellan mittfältet och Johan Oremo.
¤ Passningsspelet skulle riktas mer i djupled och målsättningen var att slå sådana passningar som slog ut hela lagdelar i Åtvidabergs kompakta försvar.
¤ De tre anfallssspelarna Johan Oremo, Sharbel Touma och Christer Youssef skulle variera och skifta positioner av och till för att skapa förvirring och sätta Åtvidaberg i rörelse.
Att Djurgården vann med 2-1 efter att ha släppt in en onödig hörna men sedan tvingat Åtvidaberg till två stycken självmål i psykologisk viktiga skeden av matchen vet vi redan. Men hur var det med de där intressanta tecknen som alla minde om en fornstora dagar?
Hämäläinen som klassisk djurgårdstia
Kasper Hämäläinen har haft en lite märklig första tid i sin nya klubb. Han visar gång efter annan prov på stor talang i sin bollbehandling, snabbhet och vilja att komma framåt. Trots det har han ibland haft svårt att hitta sin roll och position på planen vilket kanske är ett skäl till eller en effekt av hans många positionsbyten under säsongsupptakten.
Idag fick han en ny position då han blev tillsagd att inta en offensiv spetsposition på tremannamittfältet. En roll där såväl Andreas Johansson som Daniel Sjölund imponerat i Djurgården. Tanken med den positionen var antagligen att få Hämäläinen mer involverad i spelet, ge honom fler bollkontakter samt, kanske, ge tidigare ofta isolerade Johan Oremo lite sällskap.
Inledningsvis såg det ganska bra ut. Hämäläinen låg i en fin bollsökande position strax utanför Åtvidabergs straffområde, fick mycket boll och var hela tiden en bolltouch ifrån fina löpningar. Men nåt sällskap till Johan Oremo var han däremot sällan. Faktum är att Djurgården, i första halvlek, hade 62 % i bollinnehav, men trots det ganska svårt att komma till riktigt farliga lägen. En av anledningarna till det var att laget hela tiden var stillastående i det offensiva spelet. Bland annat för att Hämäläinen och Oremo inte fick till det att samordnat fullfölja mot varsin stolpe.
Passningar som slår lagdelar
När Djurgården var som bäst var det ett av deras signum att ideligen hitta passningar som klöv motståndarnas lagdelar itu eller helt satte dem ur spel. Den typen av passningar är i det närmaste en nödvändighet för att få ett 4-3-3-spel att fungera tillfredsställande. Helst ska passningarna komma snabbt och löpningarna penetrerande.
Under matchens första minuter var det tydligt att man pratat om detta. Sharbel Touma spelade genomstickare, Petter Gustafsson lyfte in bakom backlinjen och Kebba Ceesay överlappade till höger och fick fina släpp med sig. Men när spelet inte gav utdelning direkt var det som om spelarna tappade tilltron till sin egen taktik och ganska snabbt var vi tillbaka i den typ av passningsspel vi sett så ofta hittills i år.
- Vi väljer ALLTID att passa till närmaste spelare, konstaterade Lennart Wass på presskonferensen efter matchen och hade i det smärtsamt rätt. Därför blir det heller ingen riktig fart i anfallen och Åtvidaberg kan komma in i press precis som de vill och rätt var det är finns det ingen yta kvar att löpa på för att Åtvidaberg hunnit samla sig i försvar. Trots ett massivt bollinnehav hade Djurgården svårt att komma fram till riktigt farliga lägen. En av anledningarna till det var att laget hela tiden var stillastående i det offensiva spelet. Bland annat för att Djurgården inte fick till det att springa och passa i djupled.
Positionsskiften på anfallsspelarna
I en intervju innan matchen pratade Sharbel Touma om att spela från start. På frågan om hur han skulle komma att trivas till vänster sa han att han visserligen föredrog högerkanten men att det skulle bli mycket positionsskiften så att det spelade inte så stor roll vilken position i anfallet man fick.
En poäng med att byta position i anfallet är ju givetvis att man förvirrar försvararna och har möjlighet att variera sitt spel en smula. En större fördel är att man genom att byta positioner under flygande spel, i kontringssituationer och liknande, tvingar motståndarförsvararna att röra sig i sidled vilket öppnar bättre ytor för mittfältarna att slå de där djupledshotande passningarna som vi pratade om innan. I dagens match sökte sig Johan Oremo ut på kanten vid ett par tillfällen men fick då inte nödvändig avlösning inne centralt vilket ledde till att lägen som skapades på det sättet inte kunde förvaltas.
Även inhopparen Kennedy Igboananike hade ett par bra intentioner i denna fråga i kontringar under andra halvlek men generellt sett blev Djurgårdens anfall ofta för statiska och låsta i sina positioner. Trots ett massivt bollinnehav hade Djurgården svårt att komma fram till riktigt farliga lägen. En av anledningarna till det var att laget hela tiden var stillastående i det offensiva spelet. Bland annat för att Djurgården inte lyckades sätta Åtvidabergs försvarslinjer i rörelse i sidled.
Men vi vann ändå...
Ibland är det tur att man har motståndare.
Åh, ÅFF – Aha – Aha – Aha – De gör alla våra mål!
Åh, ÅFF – Aha – Aha – Aha – De gör alla våra mål!
