Fredagsmys: Var aldrig lite finare, lite bättre
Det förekommer kontroverser inom djurgårdsfamiljen och dessa leder till diskussioner om vem som är mest DIF. Veckans Fredagsmys tar hjälp av G W C Thomas för att besvara den frågan men hittar stora lärdomar bland pingvinerna på antarktis.
På senare tid har saker hänt inom Djurgården som man kan ha olika åsikter om. Kontroverserna inom familjen blir fler och fler och allt fler supportrar rättfärdigar sina egna ståndpunkter med argumentet att just de själva är ”mest DIF”. Ämnet dyker upp nästan löjeväckande ofta och får många andra att sparka bakut. Men eftersom att det är en fråga som dyker upp i vår närhet är det också en fråga som vi måste förhålla oss till.
Själva ordet supporter betyder från början ”någon som stödjer, hjälper”, men som i princip alla andra ord har det med tiden kommit att glida lite i betydelse. Nu tycks det närmast betyda ”någon som enligt egen utsago älskar en förening mer än andra och med hänvisning till den påstådda kärleken tar sig rätt att själv företräda föreningen i olika frågor”. Den betydelseglidningen är mycket olycklig.
När det handlar om kärlek finns det naturligtvis lika många tolkningar av vad det är som det finns folk som känner någon form av kärlek. Men ska man verkligen tävla i kärlek är det svårt att komma förbi G W C Thomas beskrivning: ”Det finns ingen större kärlek än den som stannar kvar, fast det inte ser ut som att det finns något att stanna kvar för”. Detta skulle kunna tolkas som att kärlek, till stor del handlar om uppoffringar.
I den alldeles utmärkta TV-serien Planet Earth som gick på TV för en tid sedan fanns en hel del fascinerande inslag från och om världens alla hörn. I ett avsnitt besöker man till exempel kejsarpingvinerna på Antarktis. Kejsarpingvinerna är mycket intressanta, bland annat tack vare deras märkliga kärleksuppoffringar. Efter att honan har lagt ett ägg är hennes näringsreserver i det närmaste uttömda och hon tvingas skynda iväg för att söka föda i havet. Det är bland kejsarpingvinerna därför hanarna som ruvar sina nylagda ägg. Detta gör han ovanpå sina fötter, under en hudflik som håller ägget lagom tempererat.
Klimatet på Antarktis under denna period på året är oerhört fientligt. Temperaturen sjunker inte sällan ner till sextio minusgrader och den pinande vinden når ibland styrkor av 200 km/h och drar med sig snö och is så att de stackars pingvinerna piskas och blir nästan blästrade. Trots det står de kvar, under gruvliga förutsättningar och helt utan föda. Enligt G W C Thomas sätt att se det borde detta vara en av naturens allra största kärlekshandlingar.
När vi fotbollssupportrar flaggar och skryter med vår kärlek borde vi kanske ägna dessa pingviner en tanke. Om stor kärlek är att stanna kvar trots att det inte verkar finnas någonting att stanna kvar för (som pingvinerna som uthärdar dessa vedermödor utan att någonsin kunna se den man offrar sig för, och kanske hellre skulle ha skitit i allt och dragit till havet och käkat) borde den som älskar DIF mest vara den som, trots motgångar, svårigheter och svek från ledningar, alltid stannar kvar. Om kärlek handlar om att offra sig borde den som älskar DIF mest vara den som mest offrar sina egna åsikter för föreningens bästa.
G W C Thomas skulle alltså kunna förstås som att den inte är mest DIF som mest hatar Sharbel Touma eller klagar mest högljutt mot dåliga ledningsbeslut eller hittar flest bortförklaringar till att resultaten uteblir. Den som är mest DIF skulle istället vara den som alldeles oavsett motgångar, Touma och dåliga ledningsbeslut återvänder match efter match för att ge föreningen sitt stöd.
Om detta kan vi tycka och tänka nästan vad som helst, men faktum är att parallellerna och lärdomarna inte stannar här. Om vi återvänder till pingvinerna kan vi nämligen lära oss ännu mer om vad supporterskap borde vara.
För att bemästra de ogästvänliga yttre förutsättningarna har pingvinhanarna genom år av evolution utvecklat ett mycket intressant beteende. Under de dryga två månader som de står i snålblåsten och kylan trycker de ihop sig till en tät liten grupp för att hålla värmen och skydda varandra. Ryggarna håller de i vindriktningen och på så sätt skapas lä och värme i mitten av gruppen (där har uppmätts temperaturer ända upp till tjugo plusgrader) där man turas om att stå.
Om vi djurgårdssupportrar fortsätter som nu och differentierar och distanserar oss från varandra är det snart lika ute med oss som det vore för den kejsarpingviner som istället väljer att stå på vingledds avstånd och tycka att de är lite finare och liter bättre än de som står bredvid.
Frågan om vem som är mest DIF riskerar alltså att bli vår undergång.
Dessutom är den fruktansvärt ointressant.
Veckans Kabarétips:
Låtar om fåglar
http://www.youtube.com/watch?v=2WNrx2jq184
