Krönika: Värva inte Andreas Johansson
"Tyvärr, men att värva hem Andreas är fel väg att gå. Han har ett förlutet i klubben som ställer orimliga krav på framgång. Genom att ta hem Andreas få någon av de unga stå på sidan och då faller lite med det nya Djurgården. Dags att släppa mentaliteten att Bosse Andersson ordnar det här med några exotiska nyförvärv på sommaren. Bosse är inte kvar, inte heller våra guldår eller miljoner. Vill vi bryta mönstret får vi göra det här."
”Andreas Johansson klar för Djurgården” står det i rubriken på notisen som klistras in ett länktips på forum "1891". Givetvis är artikeln från tidigt 2000-tal när Adde skrev på för Djurgården, men alltid lurar det någon. Även om jag anser mig vara någorlunda beredd på dessa luringar är man lite mer vaken sedan Sharbel Touma blev klar i våras. Givetvis trodde man att även detta var en gammal blänkare från forna tider.
Ett varningenstecken för ett gammalt guldlag (läs Djurgården) är när gamla framgångar ska upprepas med samma koncept. När inte Göran Arals 4-3-3 fungerade insåg man att det nog inte var spelsystemet det satt i utan Putte Carlsson. Hade det inte varit för att jag inte ser någon annan än just Ingvar ”Putte” Carlsson som sportslig ansvar i styrelsen (om vi nu nödvändigtsvis måste ha en sådan) hade jag kritiserat det desperata försöket att blicka tillbaka till en annan tid. Sharbel Touma bär en blårandig tröja, Bosse Lundqvist är ordförande (visserligen i investeringsbolaget) och publiksiffrorna är nere på där de en gång varit. Det är mycket som känns igen. Det enda som saknas är spelarna och nu verkar i alla fall en av dem vara tillgängliga, Andreas Johansson.
Egentligen sammanfattar Adde hela Stockholmsfotbollen med sin existens. En spelare som lämnade tabuklubben i Solna för en annan i öster. Likt en misskött labratorieråtta som släppts ut i det vilda efter exprimentet skulle han få rehabilitiera i en annan klubb som trodde på honom. När man sedan ser till spelaren han byttes (oklart bevismaterial) mot blir det tändvätska på glöden.
Nu är det alltså sista chansen för Andreas att vända hem, en sista chans att sluta cirkeln som Stefan Rehn en gång gjorde (fler upprepade mönster). Mitt supporterhjärta vill ingenting annat och kommer givetvis vråla ut min besvikelse på forumet om Alvéns avgång när han blir klar för en annan klubb. Min objektiva fotbollshjärna ser tyvärr något annat. Jag ser en backlinje som blivit mer uppsnurrad än vår kultikon Tauer blev i ett visst Stockholmsderby. Jag ser en Joona Toivio utan lekkamrat i mittförsvaret. Jag ser en vänsterkant som öppnas upp oftare än Bojan Djordjics käkar vid en dräglande presskår. Jag ser ett anfall utan en krigare med helskägg. Jag ser en klubb som måste prioritera i sin ekonomi.
Tyvärr, men att värva hem Andreas är fel väg att gå. Han har ett förlutet i klubben som ställer orimliga krav på framgång. Genom att ta hem Andreas få någon av de unga stå på sidan och då faller lite med det nya Djurgården. Dags att släppa mentaliteten att Bosse Andersson ordnar det här med några exotiska nyförvärv på sommaren. Bosse är inte kvar, inte heller våra guldår eller miljoner. Vill vi bryta mönstret får vi göra det här.
Mitt logiska jag ger fotbollsälskaren i mig en pungspark med detta resonemang, men när man ser Joel Perovuo tunnla i derbyt, Tommi Vaiho rädda frilägen mot Örebro eller Kasper snurra upp försvar i straffområdet vet man att kopian alltid är vackrare. Tyvärr är orginalet just ett orginal som aldrig kan upprepas på samma sätt.
