Gästskribent:10 år med Djurgården..
.., 10 års lidande.
10 år med Djurgården, 10 års lidande
Att vara Djurgårdare är att lida har någon sagt. Jag började följa Djurgården Fotboll på allvar 1991 och kan således inte annat än att hålla med. De år som förflutit sedan dess har varit fulla av motvind och oflyt på ett närmast osannolikt sätt. Vi minns avgörande domartavlor, hetsjakt på djurgårdare i pressen, stolpe ut, strejkande fackföreningar, stolpe ut igen, grusade förhoppningar, hårresande förbundsbeslut, f.d. hjältar i lokalrivalers tröjor, besvikelser, spelarförluster och ännu mer stolpe ut. Nu hävdar någon att det är överdrifter och att alla lag har turen mot sig ibland. Må så vara men läs då förteckningen över vad som hänt de senaste tio åren. Mycket må vara en slump, och en del är självförvållat, men nog känns det som vi haft media, domare och förbund mot oss på ett sätt som kan få den mest sansade personen att bli konspirations-teoretiker. Överdrifter? Läs och begrunda själva. Förvänta er ingen objektiv läsning, men allt som står är sant.
1991 gick jag inte på så många matcher, jag börjar därför den här tillbakablicken med säsongen 1992. Året då ett decennium av motvind tog sin början.
1992: Året då Djurgården åkte ur och AIK tog guld. Serieupplägget var märkligt det här året. Endast tio lag i allsvenskan, varav de sex första gick till Mästerskapserien där man slogs om medaljerna. De fyra sista fick spela i Kvalsvenskan mot seriesegrarna i de fyra div-1 serierna. Inför de två sista omgångarna låg DIF sjua i allsvenskan, tre poäng bakom IFK Göteborg. DIF slog Öster hemma. IFK låg under med 1-0 i halvtid borta mot Örebro. Då hände det osannolika. Göteborg fick tre straffar i andra halvlek. Stefan Rehn, av alla människor, satte dem alla. Nu var vi tvingade att vinna mot Blåvitt med fem mål i sista omgången. Det gick inte. Vi vann, men bara med 1-0. Till Kvalsvenskan på målskillnad alltså. Där såg det inledningsvis bra ut, men på något konstigt sett hamnade vi i en situation där vi var tvungna att slå Häcken hemma i sista omgången. Det skulle väl inte vara något problem för laget som var målskillnad från SM-slutspel? I andra halvlek ledde mycket riktigt DIF med 2-0. Allsvenskan 1993 tycktes säkrad. Slutet av den matchen vill jag dock inte komma ihåg. Två konstiga mål var det i alla fall och matchen slutade 2-2. Hade inte seriesystemet gjorts om hade Djurgården redan i det här läget varit ett div-1 lag. Nu blev det en sista chans. Kval mot Degerfors. DIF började hemma och hamnade i underläge i första halvlek. I andra halvlek gjorde Blåränderna dock sin plikt och slutresultatet skrevs till 3-1. Retur i Degerfors. 2-0 till hemmalaget kom i slutet av matchen och satte punkt på en säsong då vi var målskillnad från att spela slutspel om SM-medaljerna och till sist åkte ut på färre gjorda bortamål.
1993: Den här säsongen finns inte mycket att säga om. DIF var inte bra och kom trea efter Hammarby och Vasalund.
1994: DIF vann norrettan fullständigt överlägset. Redan vid VM uppehållet kändes det som om serien var avgjord.
1995: En av de bästa DIF- säsongerna jag upplevt. Med några omgångar kvar tyckte alla att Grönhagen var för blygsam när han sa att han skulle bli mycket besviken om vi missade spel i Europa. Guld var vad som räknades för nykomlingen och det såg oförskämt bra ut fyra-fem omgångar från slutet. Då fick kommunalarbetarförbundet i Stockholm för sig att strejka. DIFs viktiga match mot Malmö lades på Råsunda i Solna eftersom stadionpersonalen var uttagna i strejken. Vi förlorade matchen med 2-0 och på några hemska höstveckor förvandlades det som såg ut att bli en eriksgata mot SM guldet till en beskedlig sjätteplats. I sista hemmamatchen sprang en kriminellt belastad, blivande Kumla-intern in på planen och sparkade domaren. Han träffade dock DIF i stället och sparken tog så illa att det tog många år för föreningen att återhämta sig.
1996: Händelserna i serieavslutningen 1995 hade lett till svårigheter att få sponsorer och till en häxjakt på DIF och DIF-supportrar i media där en viss herr Anrell gick i spetsen och krävde nedflyttning av DIF till div. två. Uppladdningen inför säsongen var därmed inte den bästa och Grönhagen klagade över att han fick ägna lika mycket tid åt att svara på journalisters frågor om säkerhet och hulliganer som åt att träna laget. Ändå var det en negativ bedrift av bragklass att ett lag med spelare som Bo Andersson, Nebosja Novakovic, Jesper Jansson, Johan Andersson, Peter Langemar, Kaj Eskelinen, Fredrik Dahlström, Stefan Alvén, Martin Åslund, Magnus Pehrsson, Zoran Stojsevski och Tor-André Olsen kunde vara i närheten av att åka ur allsvenskan. Så blev det dock, efter 2-3 hemma mot Öster i serieepilogen var det lag som i september 1995 såg ut som givna guldmedaljörer nedflyttade igen till norrettan.
1997: 1997 är året som konkurrerar med 1992 om titeln "Det värsta jag upplevt". Enda allvarliga spelarförlusten var DIF-legenden Nebosja Novakovic, som för övrigt ville stanna i Djurgården, men som blev såld till en grannklubb av ekonomiska skäl. Jag glömmer aldrig när Nebo berättade i en tidningsartikel att hans son grät hejdlöst när han fick reda på pappas nya klubbadress.
Det stod tidigt klart att det skulle bli en uppgörelse mellan Djurgården och Hammarby om seriesegern. Lagen verkade mycket jämna. I vårderbyt på Råsunda ledde Hammarby med 1-0 med några minuter kvar. De hade gjort alla sina tre byten när de fick en spelare skadad som inte kunde fortsätta. Enligt alla spelets regler skulle de nu få ta konsekvenserna av att ha gjort av med sina byten och DIF skulle få chansen att kvittera med en man mer på banan. I fotboll får man nämligen bara byta tre gånger. Trodde alla. Hammarby bytte dock en fjärde gång. Verken Rolf Zetterlund eller domarna tänkte på att tre bajenbyten redan var genomförda. Efterspelet blev en tragikomisk fars som skulle kunna frambringa många skratt om det inte var för de allvarliga konsekvenserna. På TV diskuterade man på kvällen om det skulle bli omspel eller om DIF skulle få segern med 3-0. Ett likadant fall hade inträffat i en match i de lägre divisionerna. Då hade det förfördelade laget tilldömts segern med 3-0. DN hade dagen efter rubriken "Glöm omspel,Bajen. DIF vann". I alla andra sammanhang hade förbundet dömt efter sina regler men DIF var fortfarande inte populära efter incidenten 1995. Journalistkåren hade lyckats piska upp en anti-DIF stämning som säkerligen påverkade förbundets beslut. Att Hammarby var den andra parten ökade nog inte heller DIFs chanser. Det blev varken 3-0 eller omspel. (Fyra år senare var det mycket viktigare att regler skulle vara regler när Elfsborg hade slarvat med registreringspappren för en spelare. Undrar vad som hade hänt om Elfsborg gjort fyra byten istället. Men det är en annan historia.) 1-0 till Hammarby stod sig och det skulle visa sig få stora konsekvenser ända in i våra dagar, mer om det senare.
[Forts. ]
