Wallinder: Jag kom inte ens upp i 50 % i år
Stor intervju med årets stora värvningsgåta. Del ett.
Om Ulf Lundell hade varit fotbollsintresserad hade han kanske sagt att Johan Wallinder kom farande in i Djurgården som en varm vind en natt om våren. Riktigt så dramatisk var inte Wallinders övergång från Örebro SK till Djurgården, men reaktionerna bland fansen lät inte vänta på sig. I januari var den allmänna uppfattningen att årets målproduktion var säkrad. I november säger Johan Wallinder:
- Jag har lärt mig rätt mycket av det här året, för jag har aldrig varit i närheten av att vara så här dålig.
Mantrat om hur lätt Wallinder skulle stänka in mål upprepades så ofta att det blev till ännu en av försäsongssanningarna – ju fler som tror samma sak, desto större är garantin för att det blir så. Och vi var lika överens om att försvaret skulle läcka som ett såll.
Som vanligt var webbforumspekulationerna inte mer värda än tangentborden som de författats med. Sektion F tog en tvåtimmarsfika med huvudpersonen för att få hans syn på den märkliga säsongen.
Det märks att Johan Wallinder trivs i Djurgården. Det tar inte lång tid att få svar på frågan varför han flyttade till Stockholm.
– En skitbra klubb med en helt suverän ordförande som har något nytt på gång – det var mina första tankar. Det känns att det är en nydaning på G, både tränings- och organisationsmässigt. Marie (Barth-Kron, personalchef) är suverän som en länk mellan kansliet och spelarna; man kan ringa henne och få hjälp med vad som helst. Och ordföranden Bosse Lundquist är riktigt, riktigt bra: en affärsman med bra känsla – hård när så krävs, men mycket rättvis.
Helt lätt var det dock inte att lämna Örebro.
– Jag trivdes jättebra i ÖSK. Men Djurgården kändes som något nytt – det kändes som att Djurgården hade större potential. Sen fick jag ett väldigt bra intryck av klubben. Det som vägde mest för Örebro var att jag tyckte att Jingblad var världens bäste tränare. Han hade en rolig spelfilosofi och roliga träningar, och man kunde prata med honom om allt, samtidigt som man hade grym respekt för honom. Att inte få ha honom längre kändes som det tyngsta med klubbytet. Nu tycker jag att Djurgårdens tränare är riktigt bra, men det visste jag ju inte innan.
Jag såg en gammal inspelning från Fotbollskväll häromdagen. Ett matchreferat från AIK–Örebro, där Johan Wallinder var bäst på plan. Han slog inlägg med millimeterprecision och ryckte ifrån och dribblade av AIK-försvaret innan han placerade bollen vid bortre gaveln. Varför har vi fått se så lite av den Johan Wallinder i år?
– Jag vet inte. Det känns så frustrerande, för jag vet vad jag kan. Jag kom inte ens upp i 50 % av min kapacitet i år. Det är ett helt nytt lag med ett helt nytt spelsystem som jag aldrig spelat i förut. Det är klart att det spelar in. Ny träning ... Jag försöker inte hitta bortförklaringar, men det här är vad jag kan tänka mig. Det har väl varit något slags mellanår för mig. Jag hittade inte riktigt min roll; jag sprang och tänkte för mycket på planen i stället för att bara spela.
Wallinder var Djurgårdens förstaval på centerpositionen inför säsongen. Men succén uteblev. "Walle" fick chansen gång på gång under våren men hittade liksom aldrig rätt, förutom i bortamatchen mot Örebro. Då gjorde han Dif:s båda mål. Det får dock ses som ett slumpens verk. Han stod för mycket få avslut och såg ofta vilsen ut i den ensamma och felvända tillvaron längst upp i Dif-formationen.
– Jag har aldrig spelat centralt, förutom de sista matcherna i ÖSK förra året. Det är en lite annorlunda roll. Jag tycker att det är hur kul som helst, det gick ju jättebra för mig i den rollen i Örebro – tror jag gjorde sju eller åtta mål på de sista tio–elva matcherna (sju mål/tio matcher, reds anm.). Jag ska kunna spela där. Nästa år kommer det att gå mycket bättre, det kan jag lova. Eller så kanske jag passar bättre på kanten ... Jag vet inte.
Så där resonerade Johan fram och tillbaka, men till slut kom det fram, det som antingen ger ett underbetyg åt Dif:s värvningsansvarigas research eller åt Wallinders anpassningsförmåga och mångsidighet. Döm själva.
– Det som jag spelat mest och det som känns mest naturligt är ändå som ytter i 4–3–3. Jag gillar att få bollen mer rättvänd och kunna utmana, säger Djurgårdens högst prioriterade centervärvning.
– Att utmana har varit en av mina bästa kvaliteter. Det har ju inte kommit fram i år. Frustrerande, men man får låta det ta den tid det tar. Det är en klyscha, men det är verkligen bara att jobba vidare och inte tänka så mycket, så kommer det av sig själv till slut, tror jag. Och nu när jag har varit med på uppbyggnadsträningen en gång känns det som att kroppen kommer att hänga med bättre i vinter.
Som Djurgårdens namnkunnigaste nyförvärv inför säsongen, tillsammans med Andreas Isaksson, vilade ett tungt tryck på Wallinders breda axlar. Men det var inte förväntningarna som stjälpte honom.
– Nej, pressen utifrån tänker man inte så mycket på. Det är pressen från en själv och från tränarna som är det viktiga. Jag har aldrig varit inne på någon hemsida om Djurgården och läser aldrig i tidningarna om mig själv, så jag uppfattar inte det på samma sätt. Det är vad jag kräver av mig själv som räknas. Det är mest där det sitter.
Är du stark mentalt?
– Ja, det tror jag. Det har rätt mycket att göra med att jag har min utbildning i botten. Pajar jag knät hänger inte allt på fotbollen, utan jag har något att falla tillbaka på.
Ofta har jag tyckt att du gjort bra löpningar och haft enorma ytor – men inte fått bollen. Är det skolgårdsmentaliteten – ”äh, han gör ändå inte mål ...”?
– De i laget har inte heller sett vad jag kan, så de kanske inte litar på mig. Sedan känner man inte varandra heller: de vet inte hur jag löper, jag vet inte hur de slår bollarna. Men det är inget som jag har tänkt på. Det kanske syns bättre utifrån.
Djurgården överraskade hela Fotbolls-Sverige med sin ibland bländande fotboll. Djupdykningarna fanns där också, men ofta var spelet magnifikt att se. Det anmärkningsvärda med det ligger i att föreningen var nykomlingar i högsta serien. Det vanliga orerandet om att "hänga kvar och etablera oss på sikt" fanns visserligen utåt, men internt var målsättningen en annan.
– Vi satte upp ett mål före säsongen att komma på övre halvan av tabellen. Jag såg att potentialen fanns där, även om jag inte drekt trodde att vi skulle komma tvåa. Att vi var kapabla till det förstod jag, men frågan var om man skulle få ut allting ur truppen. Ändå tycker jag inte att vi fick ut 100 %. Jag vet att vi kan ännu mer. Det känns positivt inför nästa år.
Nästa del av intervjun publiceras på måndag.
