Fredagsmys i den romantiska hösten
Allt fler människor inser att hösten är här. I fikarum och på frisörsallonger tröstar man sig med att hösten trots allt är den mysigaste och vackraste årstiden. Så har författare och poeter hävdat i mer en 150 år, ofta med fantastiska litterära verk som följd. Men en sak är säker. Varken Goethe, Byron eller Thomas Gray kan ha varit några flitigare följare av den allsvenska fotbollen.
Redan 1751 skrev den engelske poeten och historikern Thomas Gray sitt livs stora verk. Elegi skriven på en lantkyrkogård brukar numer räknas som starskottet för den litterära epok som än idag ettiketteras som Förromantiken. Förromantiken och, kanske framförallt, den efterföljande egentliga Romantiken (1800 och cirka hundra år framåt) var den konstrikting som framförallt behandlade frågan om den otämjda naturen eller den civiliserade kulturen skulle vara överordnad. De romantiska författarna och poeterna valde naturen och skilldrade därför gärna den i vackra och kraftfulla ordalag. Färger sprakade, vindar piskade och vågor dånade.
Det var under den här perioden som den så här års ofta påtalade idén om hösten som den vackraste av årstider föddes. För en romantisk författare är den åsikten inte svår att förstå. Det är under hösten som naturen och vädret skiftar och tycks ha en egen nyckfull personlighet. Med enkla jämförelser kan man ge den stormande och dånande naturen att framstå som en spegel för själen. Dessutom ansågs den spännande och vacker. Sommaren och våren med sommarförälskelser och vårkänslor kommer inte i närheten av höstens romantiska potential.
Det är därför vi inom litteraturen finner så många hyllningar till just hösten. Stanley Horowitz kallar vintern en etsning, våren en akvarell, sommaren en oljemålning och hösten en mosaik av dem alla och detta är bara ett av de otaliga exemplen på att poeter och författare verkligen dyrkar hösten.
Nu är den snart här. Efter en kort stund av sommargröna fotbollsplaner går vi nu mot spikregn och lervälling. För oss fotbollssupportrar är det under hösten det drar ihop sig och verkligen gäller. Det är under senhösten säsongen avgörs och från och med nu är det än mindre spelkvaliteten man letar efter utan bara poäng, poäng, poäng. Alla lag har redan visat upp sig i sin vackraste sommarskrud och nu är det bara blåställ på. Få skulle visserligen under hösten vänta sig frukt på ett träd som inte blommat under våren, men det är verkligen bara frukten som räknas nu. Oavsett om man slåss om medaljer, europaplatser eller i kval på marginaler är det oro, skräck och nervositet som är de näsmaste känslorna vid varje givet tillfälle. Man har inte råd att tappa särskilt mycket innan man är borta ur racet.
Visserligen är det spännande och roligt att det drar ihop sig och för Djurgårdens del ser det till och med riktigt bra ut för tillfället. Spelet visade sporadiska blomningar under våren men nu ramlar det frukter från grenarna som bara den. Precis som de gamla romantikpoeterna kan man med enkla liknelser göra naturen till en spegel för själen. På Svenskafans skulle vi kunna massbombardera med matchrapporter där vädrets växlingar speglar växlingar i matchbild och där regn och oväder symboliserar särskilt intensiva och känslofyllda skeden. Det vore, på något vis, vackert poetiskt.
Men med förra årets kvalfyllda kvalspel i allt för färskt minne och de rekordsmå marginalerna i årets allsvenska tabell i blickfånget är det svårt att fascineras av höstens sturm und drang. Istället seglar det upphovsmanslösa citatet om att poeter som sjunger höstlövens lov inte kan ha några takrännor på sina stugor upp som det mest passande på åtminstone min fotbollshöst.
* * *
Veckans kabarétips:
Väder som själens spegel.
http://www.youtube.com/watch?v=bQstQST1GiM
