Vi minns 2001
Gladfotboll och trepoängare blev Djurgårdens melodi när målskyttet lossnade.
Del sex.
Efter två raka segrar med positivt spel som extra ingrediens skrevs det och talades det mycket om Djurgården. Laget hade vandrat från det absoluta bottenträsket till ett lag med tätkänning. I omgången efter matchen mot BK Häcken skulle Djurgården få bekänna färg rejält. IFK Göteborg skulle hälsa på. Eftersom derbymatcherna spelas på Råsunda är hemmamatcherna mot IFK Göteborg årets kanske allra mest intressanta match på Stadion. Visserligen är laget långt ifrån lika starkt som under 90-talet, men rivaliteten mellan huvudstadslagen och laget från fiskarbyn är fortfarande stor. IFK Göteborg är också ett av få lag i, Allsvenskan som kan fylla en hel buss med supportrar till en bortaresa som är längre än tio mil. Matchen mot IFK Göteborg blev till den härliga tillställning vi hade hoppats på. Visserligen lyckades inte Christer Mattiasson hitta målet trots att hans papperskorg från Ryavallen överlämnades till honom innan matchen. Tydligen försvann papperskorgen sedan spårlöst, och mycket talar för att en städerska med sympatier hos något annat lag placerat den långt ifrån Stadions korridor. Så kan det gå när amatörer får härja fritt med sopkvasten.
Stämningen på Stadion före, inför, och efter matchen är något som är svårt att beskriva. Att den var på topp får räcka. De tillresta supportrarna på kortsidan fick finna sig i att titta på. Jubla fick de dock göra när Gustav Andersson gjorde 1-0. När den andra halvleken drog igång hade Djurgården bytt växel. Laget spelade bjöd på en fenomenal fotboll i solgasset, och publiken andades kvittering och morgonluft. Tio minuter in i halvleken kom utdelningen. Patrik Eriksson-Ohlsson använde kalufsen i samband med en fast situation. Ytterliggare tio minuter senare kom nästa mål. Stefan Rehn krigade in bollen i en tilltrasslad situation. Nu var det Djurgården för hela entrépengen, och halvlekens tredje mål gjordes även det av Djurgården. Högerbacken Niclas Rasck drog iväg på ett offensivt äventyr. På sin väg mot IFK Göteborgs mål hann han med att slå en tunnel på Pontus Kåmark. När han gjort det serverade han Jones Kusi-Asare med en pass. Kusi-Asare förpassade därefter bollen i mål.
Efter slutsignalen kunde det enkelt konstateras att IFK Göteborg hade en rejäl fotbollslektion i bagaget med sig hem. Nykomlingen Djurgården hade tagit revansch för det snöpliga förlängningsnederlaget i Svenska Cupen, och det med råge. Om landets journalister hade hyllat Djurgården innan matchen mot IFK Göteborg så kanske ni minns att det knappast blev mindre gulli-gull efter.
Sommar, sol, och tusenmannainvasion. Nästa stopp: Borås. Djurgårdens fotbollscirkus rullade vidare genom landet. Matchen mot Elfsborg blev underhållande. Djurgården styrde matchen och skapade ett flertal riktigt bra chanser. Därför kändes Elfsborgs ledningsmål i den första halvlekens slutminut inte allt för rättvist. Att det dessutom till stor del berodde på ett mindre bra försvarsingripande av Patrik Eriksson-Ohlsson gjorde inte saken bättre.
När pausvilan var över var även det roliga för Elfsborg slut. Djurgårdens spel under matchens sista halva höll på nytt mycket hög klass. Hemmalaget fick nöja sig med att titta på eller jaga. Chanserna avlöste varandra, och det var bara en tidsfråga innan Djurgården skulle kvittera. Allra närmast att göra mål var Christer Mattiasson. Han hade ett flertal lägen att sätta dit bollen, men han fick lämna planen mållös efter 71 minuter. In kom Johan Wallinder.
Med Stefan Rehn som fenomenal dirigent på mittfältet lyckades Djurgården till slut förpassa bollen bakom målvakten Johan Wiland. Målvakten hjälpte även till genom att fumla med bollen. Inhopparen Johan Wallinder rusade fram på returen och hann först på bollen. Klockan hade då tickat i 78 minuter. Elfsborgs spelare såg riktigt trötta ut, och Djurgården fortsatte att anfalla med alla resurser som fanns. Oavgjort var ett resultat som inte var aktuellt för blåränderna. Fem minuter efter ettan kom tvåan. En annan inhoppare, Stefan Bärlin, hade löd i dojjan när han pricksköt lednings- och segermålet. Vild glädje bland de tillresta djurgårdssupportrarna.
Vi den här tidpunkten på året kändes det overkligt att vara djurgårdare. Laget spelade en fantastisk fotboll både hemma och borta. Inte en förlust på tio matcher, och dessutom hade laget vunnit fyra raka matcher. Det fanns många skäl till att gnugga sig i ögonen.
Framförallt så spelade Djurgården ständigt bra i matchernas andra halvlek. Den hårda försäsongsträningen gjorde att Djurgårdens spelare orkade mer än sina motståndare, och då kom även målen. På grund av att Djurgården hade extrem måltorka i inledningen av serien stod det endast 14 i kolumnen för gjorda mål. Av dessa hade alla Djurgårdens mål utom ett gjorts i matcherna andra halvlek.
Nu var halva serien avverkad, sånär som på en match. IFK Norrköping skulle först få sig en omgång på Idrottsparken innan det var dags för två veckors uppehåll.. Så var det tänkt i alla fall. Norrköping invaderades av segersäkra Stockholmare. Ett formsvagt IFK Norrköping skulle inte kunna stoppa Djurgården segermaskin. Tyvärr verkade det som att Djurgårdens spelare hade lämnat sin huvuden hemma. De som inte hade gjort det såg dock ut att drabbas av solsting i den enorma värme som var i Sverige under den här delen av sommaren. Hemmalaget var bättre på allt, och kunde rättvist vinna med 2-0. Målen kom dock väldigt sent, och med lite mer tur kunde Djurgården kanske ha kvitterar ut en oförtjänt pinne. I den första halvleken blev Djurgården totalt felaktigt avvinkade för offside när Jones Kusi-Asare var helt fri. Linjedomaren måste ha tänkt på något helt annat än fotboll när passningen slogs. Matchens blunder bjöd dock huvuddomaren Martin Ingvarsson på. Stefan Rehns hands i straffområdet måste vara en av de solklaraste genom tiderna. Att Ingvarsson missade den är obegripligt. Guds hand fick i alla fall bollen ut ur straffområdet. Andreas Isaksson bjöd publiken på sin första riktiga ”Buster-räddningen” när han stoppade Kristian Bergströms välplacerade frispark. ”Isak” landade på målstolpen och blev liggande i någon minut.
Förlust mot IFK Norrköping, och verkligheten kom i kapp Djurgården. Tio förlustfria matcher i rad blev det i alla fall, och vem hade trott det när säsongen drog igång.
En ny svit med fina skalper påbörjades dock omgående, och Djurgårdens offensiva fotboll skördade omgående nya triumfer.
En sak stod i alla fall klart när halva serien var avklarad. Laget med Stefan Rehn skulle inte åka ut!
fortsättning följer.
Tidigare delar:
[Del 1]
[Del 2]
[Del 3]
[Del 4]
[Del 5]
