Intervju: Sören Åkeby
En längre intervju med "Snuffe".
Del ett av många.
Det är snöblandat regn, och väldigt slaskigt när vi, undertecknat och en kostymklädd chaufför, anländer till Bosön. Det är dagen innan Djurgården skall åka till Barcelona. Vi har stämt träff med en av Djurgårdens två tränare, Sören Åkeby, för en intervju. Stämningen är på topp eftersom träningslägret är mycket välkommet och efterlängtat av både spelare och ledare. Ett välbehövligt avbrott från hinderbanor och medicinbollar.
Sören Åkeby, som fyller 52 år i februari, började sin fotbollskarriär i en klubb som hette Vikingarna. Efter några säsonger blev han värvad till Hammarby. Där spelade han fram till senioråldern. Då drabbades han av ett flertal knäskador och tvingades till operationer. Skadorna avlöste varandra och ”Snuffe”, som han kallas i folkmun, valde att varva ned i Essinge.
- På den tiden fanns det inte sådana resurser som det finns idag. Så det blev inga bra operationer. Jag valde att spela i Essinge, och sen när jag var runt 27-28 valde jag att sluta helt. Det var bara att sluta eller bli stelbent. Då började jag hjälpa till på träningarna istället, berättar Sören Åkeby,
Fotbollsintresset har alltid varit stort, och han ville inte sluta med fotbollen helt. Efter några år som hjälpreda tog tränarkarriären fart på allvar. Under sina år som tränare har han hunnit med en hel del klubbar. Sitt första jobb som huvudtränare fick han hos Örby IS. En klubb som då spelade i Division 4. Succén uteblev dock, och laget ramlade ned i femman
- Jag började med att ramla ur med Örby. Vi ledde fyran efter tre omgångar, och då började alla bli kaxiga och även jag. Vi åkte ur det året, men det var nog en nyttig näsbränna, minns ”Snuffe”.
Därefter gick det bättre. Han har under åren passerat klubbar som Gröndal, Essinge, Nacka FF och Östersund med gott resultat. Klubbarna har avancerat i seriesystemet.
Östersund lämnade han dock mitt under brinnande säsong 1999 efter endast sju månader i klubben. Laget låg då i topp av sin Division 2-serie när Djurgården hörde av sig.
Han har även tränat pojklandslaget och Djurgårdens Tipselitlag. Något han tror har haft stor betydelse för sin personliga utveckling som tränare.
- Jag tror att jag har haft lite fördelar av att jag har tränat Tipselitlag och varit med i pojklandslag där man måste in och peta på detaljer för att man skall kunna utveckla spelarna, och det tror jag att jag har en fördel av även när jag tränar seniorer. Det tror jag är en utav mina styrkor som tränare. Jag har även ganska mycket erfarenhet, även om jag inte har varit så länge i Allsvenskan så har jag ändå erfarenhet av svensk fotboll, eftersom jag gått igenom alla divisioner från fyran och uppåt.
Ett gästspel i AIK har även gjort. Då som assisterande tränare till Hasse Backe.
Vad har du för personlig målsättning som tränare?
- Dels att utveckla mig själv, och framförallt att utveckla laget i mitt tankesätt hur man ska spela fotboll.
Djurgården av idag står för gladfotboll. Något som stämmer väldigt bra med den fotbollsfilosofi Sören Åkeby hade när han kom till klubben sommaren 1999
- Egentligen är min fotbollsfilosofi den vi spelar med Djurgården idag. Så spelade jag med Nacka i Division 1. Jag har förändrat mig från att vara en zonspelande 4-4-2-tränare till att , när vi gick upp i Division 1 med Nacka, gå över till 4-3-3, om vi pratar siffror. Vi spelade även 3-4-3 med Djurgården i Superettan, men min filosofi är just det här i spelar idag. Snabb omställning, våga utmana och dribbla. Klokt försvarsspel, men även att man trycker på att anfallsspelet är det primära.
Någon tränarförebild har han inte. Inget namn nämns trots att vi febrilt tjatar om ett namn. Kanske försvann svaret när ytterliggare en av alla damer passerar i korridoren. Det vimlar nämligen av atleter av det motsatta könet ute på Bosön, och bara det gör det hela värt ett besök.
- Nej, jag har inte det. Jag tror inte att det är bra. Det är klart att man ser på olika tränare hur de beter sig, men jag tror man måste vara sig själv. Jag tror inte att det går att härma någon. Jag skulle aldrig kunna sitta still som ”Svennis” gör. Det är inte min läggning. Jag är så engagerad, och tror att jag skulle tappa det som är mina kvaliteter som tränare om jag bara satt tyst.
Inte ens när han påbörjade sin tränarkarriär hade han någon som han såg upp till.
- Nej. Det låter konstigt. Jag har nog försökt att alltid ha egna idéer. Jag tror inte att man kan ändra på sig. Jag är en het jävla person som faktiskt har blivit lite lugnare med åren. Det låter kanske konstigt, men så har det blivit. Jag var mycket hetare när jag var yngre, men nu har jag lugnat ned mig. Jag har blivit äldre helt enkelt.
Några planer på att byta tränarstil finns givetvis inte heller. Sören Åkeby pratar mycket om hur viktigt det är att bara vara sig själv och tro på sina egna idéer.
- Jag är som jag är. Jag tror att spelarna läser av en om man har en falsk bild. Jag tror att det bästa är att vara sig själv.
Drömmer du i smyg om att bli förbundskapten?
- Nej! Inte alls. Garanterat. Jag tror inte att det skulle passa mig. Jag har inte varit förbundskapten, men jag har varit tränare för pojklandslaget i tre år med Ulf Lyfors. Jag vill träna lag. Inte vara förbundskapten med en massa administrativt jobb och kalla till samlingar för att ha tre träningar med dem.
I Djurgården är tränaransvaret delat mellan Sören Åkeby och Zoran Lukic. Något som var nytt för honom när han kom till Djurgården.
- Ja, jag hade aldrig haft det förut innan jag kom till Djurgården. Jag ser det bara positivt. Det är något nytt, och vi är två olika personligheter som ändå har samma syn på hur man skall spela fotboll. Vi går in och instruerar ihop egentligen allting vi gör, men vi har olika roller i laget. Jag tror att spelarna har accepterat det.
Han pratar vidare om det delade ledarskapet, och nämner en hel del fördelar. Det verkar i dagsläget vara svårt att finna några större nackdelar över huvud taget.
- En viktig detalj i det här, som jag har lärt mig genom åren, är att när A-lagstränaren är borta och den assisterande, så heter det när det inte är delat ansvar, håller i träningen så sjunker kvaliteten direkt. Då tar spelarna chansen, i många fall är de ögontjänare. Är det så att jag eller Zoran är borta så vet de att vi har lika mycket ansvar, och då blir det lika bra träningar oavsett vem som är där. Det tror jag är en fördel.
[fortsättning]
