Effektivt Djurgården fortsätter segersviten
Östgötavädret visade sig från sin otäckaste sida när Djurgården via 4–1 mot IFK Norrköping tog vinterns fjärde raka seger. Trots hård vind och snöblandat regn gjorde blåränderna ännu en stark insats.
Isaksson – Henriksson, Eriksson-Ohlsson, Karlsson, Dorsin – Rehn, Källström, Barsom – Bärlin, Johansson, Chanko (Mattiasson)
Anförda av samma mittfältstrio som mot BP häromveckan tog Djurgården blixtsnabbt kommandot. En djupledsboll från Kim Källström nådde Louay Chanko, som chippade in 1–0 förbi Norrköpingsmålvakten. Detta redan efter knappa minuten.
Resten av halvleken innehöll inte våldsamt mycket värt att referera. Det mesta handlade om stickare på Stefan Bärlin, en Bärlin som i år verkar ha mer självförtroende och betydligt vassare teknik än någonsin. Dessutom sätter han chanserna: med sekunder kvar av första halvlek frispelades han, även denna gång stod Källström för den delikata passningen, och avslutade distinkt invid målvaktens första stolpe.
Andra halvlek påminde om den första, dock med fler djurgårdslägen. Kim Källström, ständigt i händelsernas centrum, hann med att missa ett friläge samt ett mycket bra skottläge strax därpå innan han stiligt vände på en femöring och halvt liggande krutade in 3–0 just invid högra stolproten. Detta under hård bevakning.
Christer Mattiasson kom in i stället för en trött Lollo Chanko och var återigen klart pigg. Malplacerad som vänsterforward visade han ändå bra intentioner och kvick spelförståelse. Andreas Johansson hade ingen stor dag som center; han slet frenetiskt men fick få bollar att jobba med och hittade inte rätt i positionerna. Men när Christer Mattiasson med en fin passning närapå friställde Källström och denne hoppade över bollen blev Johansson så ren med målvakten att det räckte med en tåfjutt för att göra Dif:s fjärde mål för dagen. Att Norrköping tilläts reducera på nick via Niklas Fredriksson, Sylvias förre skyttekung, känns mindre intressant. Laginsatsen var helgjuten och framför allt imponerade effektiviteten. Det duttas fortfarande, men inte på långa vägar så mycket som i fjol. Raka rör, raka passningar och enkla avslut är den förhärskande trenden. Dock utan att ge avkall på det eleganta, tekniska kortpassningsspel som blivit Djurgårdens adelsmärke. Skillnaden är att man gör det lite enklare för sig i straffområdet, vilket bara är av godo.
Backlinjen, som vanligt nykomponerad, skötte sig bra men utan att bistå med någon större hjälp i offensiven. Fortfarande är Rasck och Karlsson outstanding som atackvilliga ytterbackar, även om Dorsin gör tappra raider då och då. Richard Henriksson trivs naturligtvis inte som ytterback, men gjorde åter en klart habil insats. Det lyser mer om Richard i år: valpigheten har gett utrymme åt säkerhet och pondus. Jag tror att han kommer att spela en hel del matcher från start i år.
Mittfältet … vad säger man? Kim Källström har presenterat sig på ett charmerande sätt med två toppinsatser. Dagens match var en imponerande uppvisning. Det mittfältet tappar i djupledskraft utan Andreas Johansson ersätts med ett vansinnigt moget och kreativt passningsspel från Källström. Dock är kampen om den offensiva mittfältsplatsen långtifrån avgjord – Johansson har ju inte ens fått spela där i år! Därtill är ”Adde” kanske allsvenskans bäste spelare på sin osition. Räkna med mycket huvudbry för Sören & Zoran, samt en hel del omflyttningar under säsongens gång.
Centerplatsen är en olöst knut. ”Alla” får spela där men ingen övertygar fullt ut. Men så länge målskyttet är så här rikligt finns ju ingen anledning till oro. Det spelar faktiskt ingen roll vem som nätar, eller hur?
