Djurgården, vi ger aldrig upp.
Krönika om hur fotbollsfebern dalar.
Fotbollssäsongen närmar sig med stormsteg.
Allsvenskan kändes nyligen hetare än någonsin.
Kändes?
Ja ni läste rätt. Kändes. Nu känns den inte alls speciellt het. Låt mig backa tillbaka drygt ett år i tiden så ska jag förklara vad jag menar.
Djurgården hade gjort det igen. Tagit steget tillbaka till allsvenskan. Och det var kanske inte så överraskande. Det brukar ju bara bli ett år eller två i ettan i stöten. Men nu kändes det helt plötsligt annorlunda.
Zoran och Sören hade fått ordning och reda på laget. Ett offensivt Djurgården trillade boll med en trebackslinje helt enligt organisationens manual. Totalfotbollen skulle trollbinda Sverige. Men frågan är om det var den hemliga manualen med löpvägar och snack om karaktär eller samarbetet med Ajax som trollband oss Djurgårdare. Nej, knappast. Vi hade under säsongen fått hem Stefan Rehn. FrälsaRehn. Uppspelta som barn på julafton berättade vi för våra antagonister från Söder och Solna hur overkligt bra han var.
"Han är sjukt bra" var jag nog inte den enda som tänkte.
Efter förnedringen mot ett darrigt MFF på Stadion var lyckan total. Seriesegern blev enkel.
Djurgår´n är ju sjukt bra var jag nog inte den enda som tänkte.
Men då hade jag inte bara sett början.
Högst upp på Djurgårdens önskelista över nyförvärv stod Johan Wallinder. Han var på den tiden utlånad från ÖSK till Helsingborg. Han skrev på för oss och lyckan bland supportrarna var total. Vi hade fått en striker av rang.
Ett tag senare kallar Djurgården till presskonferens. De hade varit ute i Europa och handlat. En blyg och gänglig tonåring trivdes inte på bänken i Juventus. Så han gick till Djurgården. Isaksson valde Djurgården.
"Han är ju sjukt bra och så väljer han Djurgården" var jag nog inte den enda som tänkte.
Trebackslinjen blev dock ingen succé i allsvenskan. Zlatan lekte med Peo och ett halvt dussin till på stadion. Nu var det inte så djävla kul längre. Men Djurgården hade spelat riktigt bra mot IFK Göteborg strax innan en publikfriande match i Svenska cupen på Nya Ullevi. Det finns där tänkte jag. Spelet finns där. Det måste det göra. Men det gjorde det inte.
Målen uteblev men Djurgårdens styrelse visade återigen handlingskraft. Christer Mattiasson köptes in. Vi drog till Borås och hämtade hans gamla papperskorg. Livet lekte för nu skulle det vända. Fyrbackslinjen återuppstod.
Och nog vände det alltid, även om det tog ett tag. Djurgården började inkasserade trepoängare i en rasande takt. Lovorden haglade. Rehn lekte. Isakson höll tätt. Nu väntade man bara på att Bajen skulle återgå till sitt gamla jag. Men icke. De fortsatte mot alla odds att göra två mål på varje halvchans.
Frågan är om det var början till slutet. Efter säsongen fick visserligen vi på läktaren Aftonbladets pris som årets supportrar. TIFO-gruppen hedrades med ett förstpris i Canal + Tifotävling.
Sedan smällde det till ordentligt. Utan att ta hänsyn till en stor kvällstidning i Stockholm skrev Kim Källström på för Djurgården. K I M K Ä L L S T RÖ M.
"Killen är ju sjukt bra och så väljer han Djurgården" var jag nog inte den enda som tänkte.
Stefan Rehn hade dessutom bestämt sig för att leka fotboll i ett år till. Osant tänkte jag. Vårt mittfält var helt plötsligt för bra…
Det här kan inte vara det Djurgården som jag hejar på. Det finns bara inte. Vi kan inte locka till oss sådana här spelare. (Och framför allt kan vi inte betala för det). Men Lundquist, Carlsson, Jacobson, Anderson, Barth-Kron och alla andra runt Djurgården har ändrat min världsbild. Och det är jag oerhört tacksam för.
Det här skulle ha kunnat vara en enda lång saga om det inte vore för i söndags kväll. Bomben briserade rätt i örat på mig. Det är slut nu. Så kände jag. Jag försökte verkligen se det så positivt som möjligt. Slaget var förlorat, nu var det bara att göra det bästa av situationen.
Men det går inte. Jag accepterar inte situationen. Jag vägrar att lämna Stadion för att några politiker vill det. Jag vet att Djurgårdens IF har gjort sitt yttersta för att få vara kvar på Stadion. Men de har misslyckats. Eller jag vet inte om jag kan säga så. Stefan Rehn gjorde 2-1 mot Sundsvall i höstas. Men tre personer vägrade inse det och de var de som bestämde. Stefan Rehn misslyckades inte med att göra mål. Han förhindrades att få göra det. Precis så känner jag att vår styrelse har gjort. De har inte misslyckats utan förhindrats. Och precis som Rehn kämpar de oförtrutet vidare.
Nu är det dags för oss supportrar att agera. Och vi ska inte vare sig misslyckas eller förhindras. Låt oss göra allsvenska glödande het igen.
Djurgår´n, vi ger aldrig upp!
