Gästkrönika: Om Stadion, känslor och vad som tycks ha undgått Sune Sylvén.
Ytterliggare en gästkrönika som berör Stadionfrågan.
I en något förvirrad krönika kring frågan om Djurgårdens vara eller icke vara på Stockholms Stadion låter SvD:s Sportchef Sune Sylvén invektiven hagla över oss Djurgårdare med känslor för Stadion.
Vi tar till "brösttoner" och "känslomässigt gnäll". Vi anklagas även för att vara, i tur och ordning; "egoistiskt historielösa", "påstridiga", "gapiga", lida av "brist på hänsyn", "fientliga mot annan idrott", "oförsonliga" och sist men inte minst "litet torftiga".
Många av oförskämdheterna ovan kan härledas till att Djurgården anklagas för att vilja riva upp löparbanorna och bryta mot kulturminneslagen.
Här är det på plats med några förtydliganden (informationen är hämtad från www.dif.se):
-Djurgården har INTE ställt några krav på upprivande av löparbanorna
-Huruvida dessa löparbanor omfattas av kulturminnesmärkningen är en tolkningsfråga
I och med detta faller också merparten av Sylvéns insinuationer och anklagelser platt till marken. En något grundligare research kanske vore något inför nästa krönika?
Krönikan irrar vidare och Sylvén kallar nu Stadion för "gammalt fallfärdigt kulturminnesmärke" och anser att Djurgårdarna borde inse att stadion inte duger för modern fotboll för att i nästa andetag ta upp risken att Stockholm skulle ”dra skammen över sig att vara världsstaden utan en rejält tilltagen friidrottsarena”.
Att Stockholm redan är världsstaden (tillika staden med Sveriges tre bästa och mest populära fotbollslag) utan internationellt användbar fotbollsarena verkar inte bekomma herr sportchefen nämnvärt. Anmärkningsvärt är även att Stadion, som i fotbollssammanhang kallades för ”det gamla fallfärdiga kulturminnesmärket”, i friidrottssammanhang kallas ”rejält tilltagen friidrottsarena”. Är stadion ett ruckel eller en bra arena?
Ett är klart; i Djurgårdens ögon är stadion, sett till funktionsdugligheten, ett ruckel. Men ett ruckel med en fantastisk potential. Denna potential vill man plocka fram. Man vill satsa. Till skillnad från politiker och tjänstemän som verkar nöjda med att Stockholms Olympiastadion har degraderats till ett ”gammalt fallfärdigt kulturminnesmärke”.
Det som dock slutligen får mig att undra om det inte är dags att låta en allt tröttare Sune Sylvén kliva undan och låta yngre eller åtminstone något mer dynamiska krafter ta över är då han skriver: ”Men hallå! Det handlar ju trots allt bara om fotboll... Någon måtta får det vara på det känslomässiga gnället”. I denna mening avslöjar han inte bara en total oförståelse för supportrars känsla för en hemmaarena och dess betydelse för en förenings identitet, utan också en oförståelse och ett förakt för det subjektiva och känslomässiga (i strikt bemärkelse irrationella) engagemang som är en fundamental förutsättning för att elitidrott skall äga ett berättigande (elitidrott av idag, som kräver heltidssatsning och därmed finansiering, bygger nämligen på att väcka publikens känslor - finns inget publikintresse finns heller inget kommersiellt intresse och därmed ingen finansiering).
Det är svårt att förstå hur Sylvén på ett trovärdigt sätt skall kunna förmedla intryck från en värld vars natur han inte verkar förstå.
Bit inte den hand som föder dig.
