Irland - Holland1 - 1
Slappt Djurgården vaknade
Usel inledning, strålande avslutning. Och återigen bra coachning från Åkeby/Lukic.
Trots detta blev det bara 1–1 för Djurgården på Landskrona IP. Det i en underlig match med två ansikten.
Under den första kvarten verkade Dif-spelarna vara ointresserade av sitt yrke. BoIS-anfallarna Nannskog och Milovanovic rann igenom på samma sätt gång efter annan: via djupledsbollar efter marken bakom Markus Karlsson och Richard Henriksson, som hade svårt att ställa sina motståndare offside. Helt logiskt stötte Daniel Nannskog in ledningsbollen redan efter sex minuter på ett fint inspel från Djurgårdens vänsterkant, där Michael Dorsin inte hade någon bättre dag.
Efter chockinledningen, där uttrycket "de trodde att det bara var att ställa ut dojorna" fick ny aktualitet, började Djurgården rulla djurgårdsfotboll med många vackra kombinationer, smekande crossbollar och passar i sidled. Men djurgårdsfotboll innebär ineffektivitet. Landskrona ställde upp ett handbollsförsvar av klassiskt 6–0-snitt och tycktes inte intresserat av att behandla bollen och gjorde sig oftast av med den så fort som möjligt med stickare mot anfallarna. Djurgården hade antagligen blivit avblåsta för passivt spel om det verkligen spelats handboll, för skotten lyste med sin frånvaro. Det var nätta lyftningar, tafatta väggspel eller en snubblande Stefan Bärlin som nog aldrig varit sämre i djurgårdströjan. En dubbelchans signerade Chanko med två skott från nära håll vaskades fram, annars var det tunnsått med mållägen.
Djurgårdsledningen gjorde det enda rätta och bytte ut Bärlin inför andra halvlek. Babis Stefanidis ersatte, men på centerpositionen, och Andreas Johansson tog Bärlins ytterposition. Stefanidis visade kvicka fötter, läcker teknik och bra beslutstagande. Det är en spelare som närmar sig startelvan med raska kliv. En annan "rask" spelare heter Niclas och spelar högerback; han var jämte en pånyttfödd Stefan Rehn planens bäste djurgårdare. Rasck stängde sin kant helt och hållet och var en frisk fläkt i offensiven med sina patenterade tvåfotsdribblingar och kloka passningar.
Andra halvlek bjöd total djurgårdsdominans. Landskronamittfältet kroknade och sjönk ner mot eget mål, så gjorde även backlinjen. Topparna blev isolerade och plötsligt fanns inget spel kvar hos de svartvita. Undertecknad har inte sett några tv-bilder eller statistik, endast ett regnande helvete från Sveriges dyraste kortsida; bollinnehavet torde dock ha varit uppemot 70 procent i Dif-favör under de sista 45 minuterna.
Chanser skapades i takt med att BoIS blev allt tröttare och isärdraget. Kim Källström hade en fräsande frispark mot storvuxne Mats Svensson i hemmamålet och ett otal bra inspelslägen från kanterna slarvades bort med omotiverade skott (Abgar Barsom) eller slarviga passningar. Tio minuter från slutet kom dock kvitteringen. Efter en fast situation, där bollen slagits ut ur straffområdet, lyfte Stefan Rehn in den igen. Någon touchade, bollen seglade över Svensson och Kim Källström kunde från en meter trycka in sitt tredje mål för säsongen.
Slutminuterna blev dramatiska. Djurgården kunde ha fått en straffspark när en Landskronaförsvarare glidtacklade – och sparkade bollen på sin egen hand. Djurgården kunde ha fått ett mål när Stefan Rehn nästan tacklade in bollen i nättaket från nära håll men där Svensson räddade till hörna. Djurgården kunde också ha fått ett mål när Henriksson på den hörnan nickade in 2–1 men blev avblåst för odefinierat ruff.
Framför allt kunde Djurgården ha spelat de sista minuterna i numerärt överläge efter en otäckt hög spark som sänkte Stefan Rehn så att han fick bäras av planen – Dif tvingades dock slutföra matchen med tio man mot tio efter Johan Anderssons röda kort då man gjort sina tre byten.
Slutbetyget blir godkänt. Landskrona rider fortfarande på nykomlingsvågen och spelar bra därför att de tror att de är bättre än vad de är. Det kan mycket väl räcka till nytt kontrakt. Därför är det ett svårt lag att möta. Men tekniskt råder en förkrossande klasskillnad mellan lagen. Det borde Dif ha kunnat utnyttja till fler vassa lägen och fler mål.
Christer Mattiasson fick en knapp halvtimme som center i ett dubbelbyte där Stefan Bergtoft också kom in som mittfältare bredvid Rehn. Abgar Barsom flyttade ut på vänsterkanten och Stefanidis till högerflanken. Ut gick Andreas Johansson och Louay Chanko. Mattiasson gjorde varken succé eller fiasko, men förstår ändå bättre än Andreas vad centerrollen går ut på. Andreas Johansson spelar mittfältare även som center, så att säga, och överarbetar måhända situationerna ibland. Som mittfältsspets tillhör han dock allsvensk toppklass. Hur löser tränarna det delikata problemet?
