– Alla ska känna sig ordinarie
Djurgården slog Örebro, och det fina spelet kan tillskrivas vissa förändringar i startelvan. Zoran Lukic förklarar hur han och Sören Åkeby resonerar kring coachningen.
Christer Mattiasson snubblade återigen in bollar, eller åtminstone en. Därtill bidrog han till ett effektivt anfallsspel med sitt okomplicerade, naturliga centeragerande. Zoran säger att hans startplats var ett beslut som vuxit fram.
– Christer såg bra ut på träningarna, han visade upp ett positivt kroppsspråk och hade gjort bra inhopp mot Göteborg och Landskrona. Vi hade kört fast med Andreas Johansson i centerrollen. ”Snuffe” och jag är den typen av tränare, vi är inte rädda för förändringar. Vi behövde en reaktion, säger Zoran.
Andreas Johansson har haft en tung inledning på en svår position. Mittfältaren Johansson har varit ambitiös. Men som central anfallare krävs en annan sorts spel. Målen har uteblivit.
– Vi ville vila ”Adde” från kraven att lyckas som center. Journalister ringde och frågade när han ska börja göra mål, det blev mentalt tufft. Men att han skulle in i halvtid var mer eller mindre planerat.
Mikael Dorsin inledde bredvid Stefan Rehn på mittfältets bakre positioner men var inte vän med bollen och drog ner tempot i Djurgårdens anfallsspel.
– Mikael är bra defensivt, men Andreas är en skickligare spelare. Han fick igång vårt passningsspel. Det som överraskade lite var att han även klarade försvarsspelet bra, säger Zoran och förtydligar att rollen bakom Kim Källström är mer mångsidig än man tror:
– Man kan uppfatta rollen som defensiv, men den är lika mycket offensiv. Vi kallar dem som spelar där för balansspelare, inte defensiva mittfältare.
Örebro gjorde en stark första halvlek, men det var lika mycket Djurgårdens förtjänst, enligt Lukic.
– Örebro överraskade oss inte. Det var vi som hade för långa avstånd mellan spelarna och var för stillastående. Det fanns en rädsla hos spelarna.
Något som berodde på att det enligt Lukic kändes som lite av en måstematch – allt annat än tre poäng hade ingett oro i truppen, särskilt med tanke på det stundande uppehållet. Nu är Djurgården med där uppe oavsett hur det går i Sundsvall.
– Det känns som att pressen är över, säger han.
Det var länge sedan Djurgården hade en startelva som kändes gjuten. Kontinuitetens vänner har inte mycket att hämta på Stadion: vänsterbackar blir anfallare och skyttekungar bänkas utan förvarning. Zoran Lukic har ett uppfriskande synsätt som bryter mot den betongsvenska 4–4–2-nedärvda trygghetsfanatismen:
– Vi har sexton–sjutton spelare som vi vet är otroligt duktiga. Sedan är det dagsform och ”Snuffes” fingertoppskänsla som avgör. Vi vill inte ha någon given startelva; vi vill att alla ska känna sig ordinarie, säger Lukic.
Man är heller inte sen att utnyttja sina tre byten under matcherna och gör det gärna tidigt.
– Vi ser att i 90% av fallen då vi gjort byten under säsongen har det inneburit en förändring till det bättre. Det tyder på en stor kvalitet i laget.
Slutligen skönjer djurgårdstränaren ytterligare ett tillryggalagt steg på den blårandiga framgångsstegen – det viktiga steg som gör att matcher vinns på ren segerförvissning, att matcher vinns med hjälp av blotta vetskapen och övertygelsen om att man är ett topplag som enligt fotbollens logik ska vinna. Man kan också säga att det handlar om att kunna vinna stabilt trots att spelet hackar.
– Det är en ny styrka hos oss, en mognad. Vi har blivit bättre det här året, understryker Zoran.
