Historia: Djurgårdens IF ser dagens ljus – del ett
Med anledning av Dif:s 110:e födelsedag bjuder Sektion F på en historielektion
Djurgårdens IF bildas
År 1891 arrangerades det en stor idrotts- och gymnastikfest i Stockholm. Grundkriteriet för att få delta i evenemanget var medlemskap i en förening. Det fanns dock ytterst få föreningar i Stockholm vid denna tidpunkt, varför ett flertal personer började undersöka möjligheten att bilda egna föreningar. En av dem var djurgårdsbon John Jansson.
Jansson sammankallade den 12 mars de intresserade till ett möte på det lokala kaféet, med adressen Alberget 4A. Mötet inleddes med att initiativtagaren, John Jansson, redogjorde för föreningens syfte, som var att ”utgöra ett föreningsband” mellan idrottsintresserade män bosatta på Djurgården. Personer från andra stadsdelar var inte välkomna, såvida de inte bott på Djurgården tidigare. De djurgårdsbor som dök upp, drygt 20 till antalet, beslutade på detta möte att bilda Djurgårdens Idrotts Förening, med initialerna D.I.F. Inträdes- och månadsavgiften fastställdes till 50 respektive 10 öre.
De första tävlingarna
När den stora idrotts- och gymnastikfesten väl gick av stapeln fanns Djurgården representerat i gång och löpning. Det var Gustaf Tibell och Harald Magnusson som försvarade Djurgårdens färger. Ingen av dem lyckades emellertid särskilt bra i den hårda internationella konkurrensen, utan fick nöja sig med blygsamma placeringar.
Trots uteblivna framgångar fortsatte – och intensifierade – Djurgårdens IF sin verksamhet. Det mesta kretsade under födelseåret kring löpning, gång och rodd. Sammanträden hölls varje månad och medlemsantalet ökade sakta men säkert. Vid årskiftet hade föreningen 29 medlemmar, men tio uteslöts på grund av obetalda medlemsavgifter. Därmed var föreningen tillbaka på samma nivå som vid starten.
I februari 1892 arrangerades en skandinavisk vinteridrottstävling på Djurgården. Norrmännen var tämligen överlägsna, men djurgårdarna som deltog hävdade sig oväntat bra och knep flera fina placeringar. Djurgårdarnas framgångar gav blodad tand, och föreningen lade därefter den mesta energin på vinteridrotter; övriga sporter fick ytterst lite utrymme.
Minuter från nedläggning
När vintern tog slut och möjligheterna att utöva vintersport försvann, minskade intresset för Djurgårdens IF lavinartat. Resultatet blev katastrofalt och vid den första höststämman återstod det endast sex medlemmar. Till slut tvingades man utlysa ett extra sammanträde där det tragiska beslutet om nedläggning av Djurgårdens IF skulle fattas.
När Robert Andersson, en av de sex kvarvarande medlemmarna, var på väg till mötet stötte han av ren slump på August Björkdahl, ordförande i konkurrenten Stockholms Östra IK. Han förklarade för Björkdahl om den stundande nedläggningen. Björkdahl hade dock invändningar mot detta och föreslog i stället att Djurgårdens IF skulle slås samman med hans förening, Stockholms Östra IK. Båda föreningarna var i akut behov av medlemmar och genom en sammanslagning fanns det en chans att rädda föreningarna, ansåg Björkdahl.
Andersson nappade på Björkdahls förslag. De gick gemensamt till mötet för att föreslå en sammanslagning av klubbarna för stämman. Styrelsen godkände förslaget och stadgarna i föreningen ändrades så att personer utanför Djurgården också skulle kunna bli medlemmar. Styrelsen gjorde dock en reservation: om inte medlemmarna i Stockholms Östra IK gått med i Djurgårdens IF senast vid septembersammanträdet, skulle föreningen läggas ned med omedelbar verkan.
Fusion räddar Djurgården
På septembersammanträdet dök August Björkdahl och fyra andra medlemmar från Stockholms Östra IK upp; därmed räddades Dif:s existens. Nu bestod Djurgårdens IF av elva medlemmar, som alla arbetade febrilt med att öka intresset för föreningen. Det resulterade i att flera av de gamla medlemmarna återinträdde. Vid årskiftet 1892/93 uppgick medlemsantalet till 23 och läget åter stabilt.
Från kris till succé
Vid de nationella skidtävlingarna i Uppsala i början av 1893 stärkte Dif sin ställning ytterligare. Efter tävlingarna rådde det inga som helst tvivel om vilken skidklubb som var bäst i Stockholm. Framgångarna gav eko runtom i hela landet och affärsmagnaten Knut Agaton Wallenberg, som nyligen låtit bygga villastaden Saltsjöbaden, kallade Dif till ett möte. Bakgrunden var att han ville öka intresset för den nya villastaden genom att marknadsföra området som stockholmstraktens centrum för vinteridrott. Djurgårdens IF erbjöds – i egenskap av regionens bästa skidklubb – därför att välja ut en lämplig plats i Saltsjöbaden för en hoppbacke. I gengälld skulle föreningen fritt få disponera backen. Dif accepterade givetvis det generösa erbjudandet. Backen, som senare fick namnet Saltsjöbadbacken, var betydligt större än de backar djurgårdarna tidigare hoppat i. Ett tag var den till och med Sveriges största backe. Nyttjandet av Saltsjöbadbacken ledde till att Dif bibehöll, och stärkte, sin position som en av Sveriges bästa vinteridrottsföreningar.
När snön töade bort på våren och vinteridrott omöjliggjordes började djurgårdarna, till skillnad från året innan, engagera sig i andra idrotter. Det ledde till att intresset för föreningen kunde bibehållas året runt. En av de största sommaridrotterna vid denna tidpunkt var dragkamp. Det var just i den grenen Dif för första gången möte tvillingklubben och ärkerivalen AIK, som liksom Dif bildats för att delta i den stora idrotts- och gymnastikfesten två år tidigare. Denna historiska drabbning slutade med en förkrossande djurgårdsseger!
Framgångarna, både på vintern och sommaren, ledde till att intresset för Djurgårdens IF sköt i höjden. Nu var Dif en etablerad förening och medlemsantalet uppgick vid årets slut till 65; att jämföra med 23 medlemmar året innan.
[Till del två]
