Sören Cratz kom till Stadion med sitt HIF, som han helt tydligt satt sin prägel på. Kvaliteten spelare för spelare är större i de rödblå än i Hammarbys fjolårslag, men taktiken kändes med några modifikationer igen. Täta bakåt, kontraslå framåt. En något mer moderat devis än den djurgårdska motsvarigheten.

Det var tunga regnmoln över huvudstaden i dag, och ett ganska tungt hemmalag i första halvleken. Inledningen var dock pigg. Stefan Bergtoft (!), Samuel Wowoah och Babis Stefanidis lyckades med kvicka och i två fall av tre tekniska fötter rulla upp HIF-försvaret några gånger. Stefanidis fick ett glödhett läge tidigt i matchen, men förivrade sig och sköt över.

Bergtoft fick utgå efter en halvtimme på grund av en stukning, rapporterar dif.se. Många satte dock korven i halsen när Spångasonen tog sig för benet som han gjorde den där vårkvällen på Råsunda i fjol. Den här gången behövs som tur var ingen längre vila innan terriern är tillbaka i gott slag.

Louay Chanko ersatte och gjorde det bra, framför allt i den andra halvleken. Det gällde hela laget. För förutom ett mördande distansskott av Kim Källström och ett vasst närdito av Santos var den första halvleken inte mycket att minnas.

Regnet tilltog i styrka, liksom Dif-pressen. De första 45 minuterna hade tydliggjort ett glapp mellan mittfält och anfall som försvagat och neutraliserat hemmalagets andravåg. Medicinen var enkel och ordinerades patienten Djurgården redan i paus: byt plats på en stationär men speluppbyggnadsskicklig Kim Källström och en tunn men kvick och kreativ Andreas Johansson.

Vips, så var symptomen borta. Lösningen var inte långsökt, jag och säkert många andra har efterfrågat den hela säsongen: Kim Källström är en excellent parhäst till Stefan Rehn som tillbakadragen mittfältare, medan Andreas Johansson antagligen är allsvenskans bäste #10, den speldrivande playmakern med fart under fötterna. Kim Källström har förvisso ett otroligt spelsinne och ett sylvasst skott, men han behöver lite mer tid på sig än Johansson. Därför kommer de båda bättre till sin rätt med nämnda uppställning.

Som en blixt från … ja, som en överraskning kom dock bortalagets ledningsmål. En tveksamt dömd frispark av domaren, den svage allsvenske färskingen Lars Kratz, gav Àlvaro Santos möjlighet att nickskarva in 0–1. Bollen såg inte alldeles otagbar ut för Rami Shaaban, vilket lär ge bränsle åt den infekterade målvaktsdebatten. Ska de stå varannan match nu? Det är sällan en styrka att ha två riktigt bra målvakter, hur märkligt det än låter.

Men med Andreas Johansson, planens gigant, ständigt upprivande djupa sår mellan Helsingborgs försvar och mittfält och med Stefan Rehn i riktigt bra slag arbetade sig Djurgården åter in i matchen och skapade tidvis en ohygglig press mot motståndarmålet. Där fanns en frenesi och en rytm i spelet som saknats många matcher.

Kvitteringen lät vänta på sig till den 60:e minuten, då Andreas Johansson - vem annars – nickade in Kim Källströms perfekta hörna vid den bortre stolpen.

Tre–fyra stora chanser till borde ha gett tre poäng till Stockholm och noll till Skåne. Men den där rättvisan är en svårflörtad dam. För när inte Patrik Eriksson-Ohlsson lyckas trycka till nästa hörna tillräckligt hårt fyra meter från mål, när inte Andreas Johansson förmår förvalta sitt friläge efter underbart väggspel med Wowoah, när inte Babis Stefanidis hittar rätt med returen på Wowoahs hårda skott – ja, då får naturligtvis Johansson ingen straffspark när han fälls av Conny Rosén i HIF-målet.

”Adde” hade knappast gjort mål om han fått stå på benen då bollen var på väg ut, men det är ointressant. Han revs ner av Roséns händer, och oavsett om det var straff eller inte begår Lars Krantz ett fel: anser domaren att Johansson filmar ska det ju vara varning. Såvida han inte snubblade på skosnörena …

Jag kan ändå inte vara missnöjd med den här matchen. Helsingborg såg riktigt dåligt ut i andra halvlek, slött, stressat och ovårdat, men det stämmer inte med den gängse bilden av laget och bör därför vara ett utslag av starkt djurgårdsspel. Mittfältslösningen bör bli ”tillfälligt permanent”, om uttrycket tillåts, dvs. intakt till dess att Magnus Pehrsson kommer tillbaka. Centern har (åter)funnits: Samuel Wowah var klart godkänd i dag, även om han skulle tjäna på att vända upp med boll på egen hand då och då. Vilka som spelar ytterforwards är inte så viktigt; där finns många likvärdiga spelare som gör ett gott hantverke. Försvaret har varit ett orosmoln, och Eriksson-Ohlsson känns fortfarande instabil i vissa moment.

Richard Henriksson bör, sett till spelskicklighet, förtjäna hans plats som innerback. Men tränarparet har många andra aspekter att ta hänsyn till, inte minst ”Peos” värde för gruppens harmoni och som drivande motivationskraft. Det har Zoran Lukic framhållit tidigare. Ska han bänkas måste det vara för att konkurrenten är mycket bättre, inte bara marginellt. i övrigt inträffar fortfarande en del otäcka ”mellis”-situationer, när ansvarsfördelningen plötsligt blir oklar och motståndarna kontrar snabbt. Men de var färre och mindre ruskiga än de varit i tidigare matcher.

Det är alltså med en positiv anda jag summerar matchen, som innebär att toppstriden är en bit bort för Djurgårdens del. Man spelade nämligen ett spel som doftar optimism och harmoni, och när Sören och Zoran vågat spela in en stark backlinje och ett vägvinnande mittfält, då tror jag att Samuel Wowoah kommer att skjuta blåränderna till en god placering i den allsvenska toppen.