Gästkrönika: Kalmar vs Kalmar
Två matcher, två segrar, två intryck.
24/7 2000: Jag och 5 664 andra djurgårdare lämnar Stockholms Stadion, glada upprymda och nöjda – DIF har just slagit tillbaka en av de främsta konkurrenterna denna säsong, Kalmar FF, med 2-1. Vi supportrar är lite extra glada denna afton, efter denna match, eftersom vi faktiskt – mer än vanligt – känner oss delaktiga i segern. Djurgår´n spelade inte på topp, det gick trögt, det var lite tafatt på sina håll. Detta bekom dock inte supportrarna på Stadion denna kväll, utan de som hade dykt upp sjöng som om det var ett SM-guld som stod på spel. Just därför kändes det verkligen extra mycket som att klyschan om den ”tolfte spelaren” – publiken, naturligtvis – och hur mycket den betyder för en klubb, ett lag, stämde in denna kväll. Det sades efter matchen, och sägs fortfarande – två år efteråt – att vi i publiken på sätt och vis sjöng in bollen i nätmaskorna bakom Kalmars målvakt. Därför visste jublet när Stefan Rehn kämpade in bollen i matchens 87:e minut och gav oss ett segermål, inga gränser. Glädjen satt i länge, och efter denna match fanns det ingenting som kunde stoppa det blårandiga ångloket från att ta hem segern i historiens första Superetta – DIF vann faktiskt inte mindre än ytterligare tio raka matcher efter denna triumf mot Kalmar.
4/8 2002: Jag och 9 877 andra djurgårdare lämnar Stockholms Stadion, muttrande, smått besvikna och inte alls så glada – trots att DIF just har slagit tillbaka samma Kalmar FF som nämns ovan, med 1-0. Vi supportrar borde vara glada denna afton, efter denna match, eftersom DIF faktiskt just tagit tre poäng och avancerat ytterligare i den allsvenska tabell som vi för två år sen så hett eftertraktade att vara en del av. Dock spelade Djurgår´n inte på topp denna match, det gick trögt, det var lite tafatt på sina håll. Likheterna med matchen två år tidigare var alltså slående – på planen. På läktarna, bland publiken, var skillnaden dock flagrant. När klacken på Sofia-läktaren och de mer luttrade herrarna på Lidingö-läktaren för två år sen mer eller mindre bortsåg från att spelet inte direkt värmde, utan sjöng på som om man stod på Nou Camp och såg DIF spela mot Barcelona, så var situationen denna kväll den motsatta: stämningen och viljan att sjunga hos Stadion-publiken var låg, väldigt låg. Någon direkt glädje efter matchen kunde åtminstone inte jag känna, och jag vet att många kände som jag. Detta alltså trots att vårt kära Djurgår´n just plockat hem tre pinnar.
Så, varför denna jämförelse? Ja, jag varken vill eller tänker gå in på spelet, och varför det inte riktigt verkar klaffa så som vi har vant oss vid att det ska göra – det finns det så många andra som spekulerar i, så det ska jag bespara er. Egentligen har jag redan gjort min poäng, i styckena ovan – jag ville visa på skillnaderna från säsong till säsong, från topp till botten, från Allsvenskan till Superettan, kort och gott om hur väldigt kort närminne en fotbollssupporter har. Nu talar jag visserligen bara för mig själv, jag har inte gjort några djupare vetenskapliga undersökningar i ämnet, men jag sticker ut hakan och vågar påstå att fler personer i och kring Djurgår´n fotboll kände som jag efter gårdagens match – lite besvikelse, lite trötthet, lite… som att nånting fattades. Och det må vara hänt att det är så, att nånting faktiskt saknas (som en målskytt), men gå tillbaka bara två år i tiden, till säsongen 2000, och det var mer eller mindre en dröm för alla blårandiga supportrar att faktiskt få spela i landets högsta serie, i Allsvenskan, och ta tre förhållandevis enkla poäng mot Kalmar en solig sommardag inför nästan 10 000 åskådare på Stadion. Jag vet, jag minns (faktiskt), att jag då, för två år sen, och även under tidigare mörka säsongers harvande i diverse obskyra serier, ingenting hellre ville än att Djurgår´n skulle spela i Allsvenskan – jag brukade säga, halvt på skämt, men mest på allvar – att det vore så väldigt skönt om DIF kunde vara ett ”stabilt mittengäng i Allsvenskan, som Örebro”, och inte ett ”lindansargäng” som åker upp och ner mellan serierna varje säsong som ett annat GAIS.
Så… Varför känns det då inte bra nu, år 2002, när vi vinner mot Kalmar och avancerar till tredje plats i den allsvenska tabellen och samtidigt skaffar oss rejält ”häng” på topplagen? Jag vet inte… Jag har ingen bra förklaring. Inte annat än att vi fotbollssupportrar i allmänhet (och kanske djurgårdare i synnerhet?) som sagt verkar ha väldigt kort närminne – man glömmer väldigt fort det som varit och höjer ribban och kraven bit för bit. Problemet kan kanske till viss del bero på att vi höjt ribban för mycket varje gång – att vi nu inte nöjer oss med mindre än ett 2,42-hopp av Patrik Sjöberg på Stadion, när vi istället faktiskt kanske borde vara nöjda med ett mer mediokert 2,27-hopp av Staffan Strand (hoppas ni hänger med i metafor-svängarna här).
Men, å andra sidan, är det inte bra att ha krav då? Är det inte bra att ha en hög målsättning? Givetvis blir svaret på den frågan ett rungande ”ja” – man ska alltid sträva högre, efter mer, efter att bli bättre. Men jag tror samtidigt att det är väldigt viktigt att man kan sin historia, att man blickar i backspegeln och minns sina misstag. Detta verkar många DIF-supportrar av idag ha glömt, eller så kan det helt enkelt vara så att man inte minns därför att man inte var med. Till er, pojkar och flickor, kan jag inte säga annat än: läs er hemläxa!
Fotnot: nedan länkas till matchrapporten från DIF-KFF 2000.
Djurgården-Kalmar FF 2-1
