Inte Ijehn...

Usla ordvitsar i all ära, i dag sänkte Djurgården sig självt.

Jag skulle kunna inleda den här artikeln med att såga Djurgården, kritisera enskilda misstag, kräva nya spelare på vissa positioner, påstå att Dif inte är ett guldlag. Men allt behöver inte ingå i ett mönster, allt är inte bevis på trender hit och dit. Slumpen och ödet är fotbollens största maktfaktorer och de gjorde sig gällande i dag. Tillsammans med bristande koncentration och mental baksmälla.

Det dånade på Stockholms stadion när tvåan och trean i allsvenskan ställde upp för avspark. 13 000 vädrade stordåd i paritet med dem i torsdags, då Djurgården rullade ut AIK med fart, finess och ett ohyggligt tajt försvarsspel i samtliga lagdelar. Rami Shaaban ansågs ligga nära en landslagsplats och backlinjen fick toppbetyg av dagstidningarna.

En kvart in i dagens match var Shaaban en medioker allsvensk målvakt och försvaret en hönsgård som behövde ”fyra nya spelare”. Ja, så lät det bland arenans läktarcoacher. Då hade nämligen Peter Ijeh gjort tre baljor och Rami Shaaban två dundertabbar, varav en lett till mål. Upplysta ”supportrar” började ropa på Andreas Isaksson, vilket givetvis stärker Shaabans självförtroende och främjar ett stabilt målvaktsspel.

Det är beklagligt och onödigt med en sådan matchutveckling som i dag, men har vi inte lärt oss någonting? I superettans inledning var det Sören Åkeby som var oduglig och skulle ersättas. Det fortsatte med backlinjen, som inte skulle klara allsvenskt spel. Analogt med de klagoropen startades det populära mantrat ”måste köpa tung forward … centertank … trycka in bollen …” Ändå gör Djurgården massor av mål och spelar ofta ett briljant försvarsspel. Och vem ifrågasätter Åkeby/Lukic i dag på allvarligare punkter än enstaka detaljer i spelardisponeringarna?

Målen så – redan efter tre minuter missbedömde Shaaban en djupledsboll, varpå Peter Ijeh rundade honom och rullade in ledningsmålet. Andreas Johansson stack emellan med en mördande vacker kvittering efter att ha chippat med sig bollen i fart. En gratisfrispark gav Ijeh möjlighet att toffla in 1–2 från nära håll, och på ett instick av Niklas Skoog rundade han åter djurgårdsmålvakten och gav Malmö ledningen med 1–3.

Malmö FF rider på gyllene vågor, men har inget särskilt gediget spel. Försvarsspelet är lite vimsigt (men Djurgårdens i dag ännu vimsigare), mittfältet rätt ensamt och topparna isolerade. Men med sådana anfallare behövs inte så mycket mer. Ijeh/Skoog lyssnar på ”Thomas”, som nigerianen kallar Tom Prahl, och sysselsätter hela försvar med små medel. Grundlinjerna är bekanta. Roy Hodgsons/Sven-Göran Erikssons gamla 4–4–2, zona, pressa på bollhållaren, men med ett något mer tekniskt, rullande anfallsspel än det allsvenska genomsnittet. Det är föga märkvärdigt men det finns dagar då varenda jäkla boll studsar som i ett ondskans mörka flipperspel mot Malmöspelare och bort från blårandiga tröjor och framför allt in i de senares målbur.

Därför missade på mållinjen både Kim Källström och Shaaban Daniel Majstorovics hörnnick som betydde 1–4 och matchpunktering.

I den andra halvleken vaknade Djurgården något. Kim Källström överarbetade ibland men hårdarbetade desto mer. Framför allt satte han en ljuvlig frispark i fel hörn för Mattias Asper. Då vädrades visst hopp. Tyvärr visade tränarparet inte riktig taktkänsla då man minuterna senare bytte in Stefan Bärlin i stället för en inte bra, men ändå alert Samuel Wowoah. Anfallet förlorade alla targetmöjligheter och fick försöka rulla via kanterna hela vägen till mål. Det gick så där. När även Louay Chanko, en av planens aktivaste spelare, lämnade för Christer Mattiasson var det liksom ingen rytm kvar i anfallen. Stefan Rehn hade en seg dag med mycket långsam bolltransport. Å andra sidan var uppspelsalternativen inte överväldigande många.

Andreas Johansson, lagets formstarkaste, fastställde slutresultatet 3–4 med en snygg bicykleta från nära håll i slutminuterna.

Min poäng med de inledande kommentarerna är att man inte bör kritisera dagens insats som om den ingick i ett större mönster. Slarvet var onödigt och dumt vid flera av baklängesmålen, men efter en urladdning som mot AIK är det i det närmaste ofrånkomligt att högmodet gör sig gällande vid vissa tillfällen. I dag råkade det bli vid helt fel tillfällen. Allt stämmer inte varje match. Djurgården gör ingen usel insats, men avgörande misstag. Helheten och detaljerna hör inte alltid ihop.

– MFF Support gästade fondläktaren med runt 700 lyckliga supportrar och en väl fungerande trumma. Gissa vad som hördes bäst. En fin uppvisning i ren glädje var det i alla fall, förmodligen något liknande vad vi djurgårdare upplevde i Göteborg mot IFK i fjol.

– Martin Hansson är en allsvensk domare som inte håller allsvensk klass. Det torde stå helt klart efter dagens charmanta insats. Matchavgörande – nej. Fånig – ja. Eller vad sägs om att ge frispark för en situation nästan utan kroppskontakt, som leder till 1–2? För att inte nämna Niclas Rascks fina läge en bra bit in i MFF:s straffområde, som blåstes av – för att halvleken var slut. Tre sekunder för tidigt.

0 kommentarer