Arsenal - West Ham0 - 2
Söndag på Stadion
Seger utan intensitet. Djurgården mot tabelltoppen.
Höstens första dag sänkte sig milt över huvudstaden och luften klarnade. Men även om träden börjat brinna gör inte Djurgården det. Snarare handlar det om en glöd som blossar upp ibland till full brasa men som emellanåt bara pyr lite andefattigt. Söndagens hemmamöte med Landskrona Bois visade Djurgården från båda sidor: en inspirerad inledning, där ett nyförvärv tillförde nytt bränsle, och en andra halvlek där Bois sånär höll på att stampa sönder härden.
Landskrona kom till Stockholms stadion med orädda nykomlingsambitioner, men söndagssegheten som infinner sig såväl på planen som på läktarna satte sina spår. Tempot i matchen infann sig liksom aldrig utan pendlade mellan lagom och långsamt. Några svartvita kontringar av den klass som chockade hela den allsvenska våren såg vi inte röken av.
I stället höll Djurgården i taktpinnen. Ett förhållandevis inspirerat spel med en mycket pigg Johan Elmander i central anfallsposition gav över 13 000 på läktarna anledning att applådera. Elmander visade prov på internationella kvaliteter, även om matchträningen var något otillräcklig. Klassen går dock inte att betvivla. Det här är en kvalitetsspelare, med enormt snabba fötter och fin tajming i luftspelet.
Den pigga inledningen kulminerade med en lycklig målskytts inträde i djurgårdshjärtan: Ngabu Bapupa, som på bästa Janne Eriksson-manér skallade in en perfekt hörna signerad maestron Stefan Rehn. Bapupa spelade 90 minuter och gjorde det mycket bra som balansspelare bredvid Rehn. Kongolesen är fullständigt irrationell, har stor arbetskapacitet och en fin teknik med bollen vid fötterna. Det som saknas är split vision och ett riktigt bra tillslag. Det har Kim Källström, men han var avstängd och därför haltade djurgårdsspelet ändå.
Andra halvlek blev så lagom rolig. Tempot var på … tja, söndagsnivå, och Djurgården sjönk, och sjönk, och sjönk … skrämmande farligt blev det aldrig, men Landskrona kom lite för nära och framför allt: Djurgården skapade alldeles för lite för att man ska vara nöjd med spelet. Andreas Johansson, som brukar flyta elegant i utrymmet mellan mittfält och anfall, hamnade i stället lite i ingenmansland och hade inte riktigt tajmingen som gjort honom till en av sommarens bästa allsvenskar. Ytterbacksspelet var inte heller tillfredsställande. Niclas Rasck såg lite slarvig ut och Markus Karlsson var mest arg och nära två gula kort. Här har avstängde Mikael Dorsin verkligen mutat in sin plats.
Landskrona var klasser sämre än när jag såg dem i Skåne i våras. Det var också en vida bättre fotbollsmatch den där regniga majkvällen på IP. Allt var intensivare och vackrare på något sätt. Då ett skarpt sågande Bois med djupledspassningar så vassa att de kunde punktera Lennart Johanssons mage, med ett stramt, slimmat försvarsspel; då ett Djurgården med spelidé, elegans, visserligen ineffektivitet, men ändå, o jogo bonito! Nu sirapssegt, sävligt från båda håll, bollar som studsar fel, inte ens ett domslut att bli riktigt förbaskat upprörd över. Alltså, det var ingen katastrofal tillställning, långtifrån, men matchen i våras hade en fräschör och en nerv som den här söndagen verkade som bortblåst.
Tre poäng ändå: det är poäng som bär Djurgården mot den absoluta tabelltoppen. Sören Åkeby har säkert någon utmärkt travfras för att beskriva läget strax bakom toppduon, fin pälsfärg eller tredjespår utvändigt eller frasig man eller något liknande; jag nöjer mig med att konstatera det behagliga i situationen: Djurgården har chans på guldet.
Det måste sägas så att ordet eller tanken inte blir tabu i all sin helighet. Snarare måste det bli verklighet i sinnet innan det kan bli verklighet i praktiken.
