Newcastle - Arsenal0 - 1
Gyllene målskytte
Nio fullträffar, varav två av ”kongoleser” – en europé och en afrikan.
Massor av mål och en utmärkt fotbollsmatch där Djurgården stod för ett gyllene anfallsspel. Det bjöds Stadionpubliken på när IFK Norrköping kom på besök.
Efter det vidunderliga Köpenhamnsäventyret var frågorna många. Hur skulle den helt nykomponerade backlinjen klara sig mot Norrköpings finsk-australiensiska supervärvningar? Kunde Djurgården bibehålla skärpan trots två vilodagar och stor klassskillnad på motståndarlaget?
Backlinjen klarade sig – sisådär. Stefan Bergtoft hade en passningsprocent långt under godkänt, men krånglade sällan till det. Elias Storm hade det lite knepigt, men stod inte för några större missar. Bollsäker är dock inte den förre Spårvägenspelaren så det förslår. Men – här är Djurgården i ett nötskal – 19-årige Richard Henriksson och 20-årige Mikael Dorsin var två av planens främsta spelare. Dorsin med en kvickhet och bestämdhet i ingripandena som imponerar stort; Henriksson med en auktoritet och ett elegant styrande av övriga backlinjen som vilken Nesta eller Hierro som helst. Dessa två metamorfoser är en stor nyckel till Djurgårdens framgångar i år. Henriksson har tagit en plats som Magnus Samuelsson aldrig var mogen och Dorsin har både tangerat och passerat Markus Karlsson-klass i sitt vänsterbacksspel.
Samuel Wowoah ersatte avstängde Johan Elmander och gjorde det mycket övertygande. Han verkar ständigt ha domarna emot sig; allt är tillåtet i form av armryckningar, tröjdragningar och mindre överfall när det gäller att stoppa en felvänd Wowoah. Det spelade ingen roll när han snappade upp bollen och föste snedstreck placerade in ledningsmålet redan efter sex minuter.
Norrköping spelade inte det för bortalag typiska Stadionspelet, vilket också kan beskrivas som ”grisfotboll”. Det beror naturligtvis på att man så tidigt hamnade i underläge, men delvis ska östgötarna ha beröm för det ganska modiga anfallsspel man praktiserade. Det resulterade i ett rungande ribbskott av Nick Bosevski och ett livsfarligt inspel av alltid lika populäre Alexander Östlund, vars ytterbacksspel för övrigt är klasser bättre än vad han någonsin presterat högre upp i banan.
Efter en halvtimme snubblade hjärtfelsdrabbade tidigare U 21-mannen Patrik Jönsson på bollen liksom Antti Sumiala gjort minuterna tidigare. Skillnaden var att det skedde inne i straffområdet och att två blåa tröjor fanns i närheten. Martin Ingvarsson, som väl kan betraktas som avskydd av Stadionpubliken (och det är inte helt oförtjänt), gick på intuition lika känslig som en industrirobots när han blåste straff för bortalaget. Sumiala rullade in kvitteringen i den snarast novemberkalla soliga eftermiddagen.
Inför nästan fullsatta läktare kunde Djurgården dock replikera några minuter före halvtid. Samuel Wowoah slog en perfekt hörna som Andreas Johansson likt Louay Chanko i fjol våras kunde stöta in på mållinjen. Vän av idrottsklichéer hade sagt att Johansson där tog revansch på sig själv eftersom han var upphov till hörnan via ett missat friläge mot Balázs Rabóczki i IFK-målet.
Kim Källström höll hög internationell klass den här söndagen. Det kan ha varit hans bästa match sedan han flyttade till Stockholm. 20-åringen var – ja, faktiskt – överallt. I fråga om handlingskraft, kreativitet och intensitet låg han så högt över planens övriga aktörer att dessa aktörer ofta inte var annat än, ja, statister. När Källström har så kvicka fötter som i kväll (har han inte blivit snabbare under säsongen?) har han inget motstycke i allsvenskan, inte i fråga om mångsidighet och klass. Att se 20-årige Kim bokstavligt talat springa i sicksack förbi motståndarna innan han levererar en 43-meterspassning med ett tillslag moget en Carlos eller en Beckham, det är glädje. Om halsduken är gul–röd–blå.
Den här hyllningen till en av Djurgårdens mest lyckade värvningar någonsin måste naturligtvis kulminera i ett mål: en halv bicykleta sidoliggande i luften efter högerhörna, in strax under vänsterkrysset. Om träffen varit perfekt hade det nästan varit för bra – vad skulle då förvåna en? Nu studsade bollen i marken och sedan upp–in i mål till 3–1. Det var ändå en vacker kröning av Stockholms Stadions nye kung.
Den abikerande Stefan Rehn, 36 år i dag, håller fortfarande hög klass, men för en mer och mer anonym tillvaro i Källströms bländande sken. Rehn är dock ohyggligt nyttig med sin förmåga att läsa spelet tiotals sekunder före de andra och med långsamma, enkla medel styra spelet i blårandig riktning.
Målkalaset hade inte ens kommit halvvägs med Källströms pärla. Men det hade koncentrationen, och mer därtill. Positionsspel var bannlyst när IFK och Djurgården virvlade iväg i sin niomålsdans.
3–2: ”Jojje” Karatanasis nickade inte otagbart in reduceringen från långt håll på ett högerinlägg.
4–2: Babis Stefanidis krutade med precision retroaktivt in det läge han brände i alla ödesmatchers ödesmatch, Djurgården–Sundsvall oktober 2001.
5–2: Debuterande Makondele stal ogenerat Stefan Bergtofts markinspel som annars rullat raka vägen in i mål. Håkan Mild kunde inte gjort det bättre, om någon minns den makalösa 3–3-matchen mot England 1995 i Leeds.
5–3: Inhoppande Jonas Wallerstedt utnyttjade markeringsmiss i mittförsvaret och skallade in ännu en reducering.
6–3: Andreas Johansson skarvade in sitt tredje eller fjärde nickmål för året på en frispark från Stefan Rehn.
Rabóczki har gjort bättre matcher, men bara ett av målen kan klassificeras som en tavla. Resten var frukten från ett dignande djurgårdsträd, planterat av Bo Lundquist, bevattnat av Åkeby/Lukic och med Kim Källström, Stefan Rehn och Johan Elmander med kamrater som vackra blommor i det täta lövverket. Det här ser bara bättre och bättre ut; tre baklängesmål kan förlåtas just i dag, just nu. Vän av ordning påpekar att det är för många insläppta, men vän av anfallsfotboll invänder då att det fortfarande är måldifferensen lagen emellan som avgör utgången. i kväll tillhör jag den senare skaran, för Djurgården gjorde tre fler än Norrköping.
En intressant och viktig kraftmätning äger rum på torsdag kvart i nio, när Malmö FF gästar Stadion för semifinal i svenska cupen. Förloraren där kan få moraliskt svårt att resa sig inför den avslutning som jag tippar blir en tvekamp, inte en trekamp. Dessutom är cupen en biljett ut i det Europa vars mark Djurgården så sakta börjat trampa redan i år.
Låt inte hösten bli en väntan på ett ja eller ett nej, ett guld eller ett silver eller kanske sämre ändå; ta in det berusande i livssituationen som djurgårdare i stället. Jämförelser då kontra nu med stackars kämpar från 1999 års upplaga har gjorts; jag vill inte göra det. Upplev nuet och njut av den verklighet som väller över oss september 2002, en verklighet som doftar framgång, lycka, pånyttfödelse och livskraft. Djurgården–Norrköping 6–3, och vi är lagom nöjda. Det är absurt.