Sånt här händer inte

Det var, som det ibland heter, en match som hade allt. Det röda kortet, den avgörande straffsparken och så lite tumult på läktarna.

Råsunda fotbollstadion är ingen vacker byggnad och för Hammarby är den troligtvis den här planetens allra outhärdligaste. Djurgården har däremot byggt upp ett respektabelt facit de två senaste åren i derbysammanhang. Förutsättningarna hade dryftats till förbannelse före matchen. Toppen mot botten, bla, bla.

Med en domare som Martin Hansson kan man ändå inte vara säker på någonting.

Hammarby började som i årets tidigare derbymatcher helt oväntat skärpt och tajt med en aggressivitet och vilja som fick min tro på matchens utgång att svikta en aning. Djurgården verkade lätt paralyserat.

Den sista passningen satt inte, knappt den näst sista heller. Hammarby skapade inte otäckt mycket men störde på ett obehagligt sätt hemmalagets speluppbyggnad. Uppspelen från de grönvita var dock lika långa som välbekanta.

Särskilt Andreas Johansson hade svårt att få till det. Tajmingen var otajmad, passarna blev felpassar. Lagdelarna gled i sär och Källström–Rehn föll tillbaka i banan.

Trots det haltande spelet kreerade Djurgården livsfarliga chanser. Först en dubbelhistoria där Johan Elmanders lobb mållinjeräddades av von Schleebrügge för att sedan nästan returnickas i mål av Samuel Wowoah, bäst i Djurgården.

Så en hörna direkt i stolpen av Wowoah och ett tungt vänsterskott som strök ribban från Stefan Rehn.

På detta hade Hammarby egentligen ingenting att svara, för avsluten var ofta mycket misslyckade när man väl kom fram till mål. Ett snyggt genombrott av Kennedy Bakircioglü, som revs ner, borde ha gett ett kort i någon kulör till Mikael Dorsin eller Markus Karlsson; båda var på Bakircioglü. Men den löpningen var det bästa Hammarby åstadkom offensivt i första halvlek.

Ändå kändes det mycket starkt som att någonting saknades. Självklarheten var borta ur Djurgårdens spel, precis som mot Örgryte. Självförtroendet fanns där, men felbesluten var fel än vanligt och maskineriet hostade.

Åkeby och Lukic drog åt några muttrar och skickade ut mannarna till synen av en bengaliska eldar brinnande djurgårdsläktare och en smått krigshärjad Hammarbydito. Slagsmålen böljade tunga men orsaken är säkrast att inte spekulera i.

Så kom den där blixten från den dock inte så klara himlen. Markus Karlsson råkade förlänga en nickboll mot eget mål. Lille Antti Pohja stack emellan Dorsin och Richard Henriksson och petade bollen förbi på mellanhand strandade Andreas Isaksson.

Känslan var osannolik och ingick inte i någons kalkyler. Fruktansvärda minnen från fjolårets tappade höstderby mot AIK ringde i huvudet och paralyseringen, skräcken, började sprida sig.

Men med ett vinnarlags målmedvetenhet fortsatte Djurgården att trumma på, ett trummande som dock överröstades av den musikaliska Hammarbyklackens vilda solon på slagverken. Louay Chanko bytte av Babis Stefanidis, som krånglat till det några gånger för mycket, och fick genast fart på spelet.

Det bästa läget dittills var en nickskarv av Andreas Johansson som lämnade Wowoah med öppet mål och inbytte Christian Traoré. ”Vovven” prickade Traorés rumpa.

På hörnan som följde, dryga kvarten före full tid, spelades en underbar repris upp, en från Köpenhamnsmatchen: nicktouch, försvararskalle, in – i – nät. Den här gången var Patrik Eriksson-Ohlsson siste djurgårdare på bollen. Han, som byttes in endast på grund av en skada på Richard Henriksson. Även om Djurgården gjort sig minst sagt förtjänt av målet var det på sätt och vis en ödets nyck.

Det kan man också säga om det inträffade i den 85:e minuten.

Niclas Rasck trippade sig igenom Hammarbys vänsterförsvar medelst en patenterad diagonallöpning, såg ett läge, tåfjuttade in en passning i höfthöjd. Max von Schleebrügge hade fötterna utanför straffområdeslinjen och kroppen in hängande över den när bollen stoppades av hans utfällda arm. Martin Hansson, en domare som tillhör allsvenskans bottenskrap men som tilldelats någon sorts stjärnstatus i egenskap av ung och ”fräsch”, pekade mot straffpunkten.

Kim Källström hann inte tveka utan avgjorde matchen med sitt tionde mål för året.

Allt gick så oerhört fort. Det var som om en osynlig hand tagit tag och liksom fört Djurgårdsskeppet, eller -färjan, i hamn.

Sådana här scenarier upplever man i allmänhet inte, de ser man på film eller läser om i romantiserade supporterberättelser. Det är inte sådant som bara händer svinkalla höstkvällar på hemska arenor. Det är framför allt inget som händer när jag är där, eller du.

Men i kväll var vi i centrum av världen, i centrum av vår värld. En läktare led helvetets kval och någon därifrån lyckades till och med kanalisera sin väldiga ilska i en misslyckad fotbollsutspark mot djurgårdsklacken efter en språngmarsch tvärs över planen. Det såg så ömkligt ut att man nästan kände medlidande.

En annan läktare fylldes av omedelbar eufori, så snabb att tanken inte hinner med, allt var känsla, utan intellektets störande verksamhet. Då är lyckan som bäst. Kramar, kyssar, folk ovanpå och runtom varandra.

Det här var ju inte en sådan match, inte först. Fredrik Winsnes, som visades ut efter två gula kort, dominerade stundtals mittfältet. Johan Elmander kom egentligen ingenstans. På Södra var det mummeltyst långa stunder.

Men de stora ögonblick bara händer. Ingen kan förutse det och vi kommer att minnas den här kvällen med en speciell, yr känsla. Det är ofattbart och det är livet. Och jag vet inte om det är rättvist men varken livet eller fotbollen brukar vara särskilt rättvisa mot oss.

0 kommentarer