Gästkrönika: Årets Järnkamin
Coop har åsikter om en omröstning.
Omröstningen årets Järnkamin 2002 är i full gång. Vem får detta så ärofyllda pris i år? Blir det den evigt unge och outtröttlige Stefan Rehn? Kanske landslagsmannen Kim Källström som haft en så hög lägstanivå hela säsongen? Eller Johan Elmander för sin succéåterkomst till svensk fotboll? Varför inte Andreas Johansson som terroriserat samtliga motståndarförvar med sina patenterade genombrottslöpningar?
Om ni frågar mig så är svaret lätt, om än kanske lite förvånande för den breda massan. Tycker att det finns EN spelare som verkligen symboliserar urtypen för en riktig Järnkamin, han spelar i år i backlinjen och hans namn är Markus Karlsson.
Det var många som höjde på sina frusna ögonbryn när Karlsson hade placerats i som mittback i backlinjen på Stadshagen grus inför denna säsong. Då var man mest rädd för att Karlssons fysiska spel kanske var lite väl aggressivt för en mittbacks. Ett onödigt rött kort mot ett Jörgen Sundströmskt-inspirerat Brage, under försäsongen, bredde på skepsisen. Men när serien väl drog igång stod han ändå där, med lagkaptensbindeln runt armen. Om jag hyste några tvivel innan säsongen så var dom som bortblåsta efter ett par omgångar. Markus Karlsson agerade med pondus,var placeringssäker och spelade som vanligt hårt men rättvist, och var första halvan av denna säsong den spelare som höll ihop lagets bakre regioner, och på så sätt skapade förutsättningar för lagets offensiv. Folk, fotbollsälskare och media pratar nästan uteslutande om spelare som syns. Markus Karlsson syns inte men han är ovärderlig i det tysta.
Visst, många spelare har spelat otroligt starkt i år. Jag tänker då på Kim Källström med sina mål och 60-meterspassingar, Andreas Johansson med sitt härliga steg och målfarlighet, Stefan Rehns stabilitet, Mikael Dorsin som har gjort livet surt för de flesta Allsvenska högeryttrar, Babis Stefanidis dribblingskonster, Lolo Chankos arbetskapacitet, Richard Henrikssons genombrott som en verkligt stabil mittback, Bergtofts comeback, Elmanders huvudspel och snabbhet, Bapupas oväntade genombrott och Wowoahs bitvis fantastiska allround-spel. Och visst må de vara Järnkaminer allihopa men ingen, Dorsin undantagen, har de genuina kvaliteter som en JÄRNKAMIN ska ha. Tuff, hård, jävligt kantig och med ett jävlar anamma som få, är Markus Karlsson kaminen som verkligen eldar på och driver DIF mot, kanske kanske kanske, det första g***et sedan 1966.
Får även för mig att Markus Karlsson skulle uppskatta utmärkelsen mer än andra, till exempel Källström eller Elmander. De kommer hit och gör ett ”gästspel” mer eller mindre, i väntan på det feta kontraktet som tar dem utomlands. Dom uppskattar säker en sådan utmärkelse men i mina ögon känns det lite falskt, och faktiskt nästan oförtjänt. Markus Karlsson har kämpat och slitit med DIF i med- och motgång, i både Norrettan, Superettan och Allsvenskan. Det är kriterier som ska vägas med i helheten tycker jag. Jag vill att spel are som varit DIF trogna ska belönas helt enkelt.
För Markus Karlsson är också lojal mot skölden med sina sju gnällfria säsonger. Vem minns inte det klassiska citatet: "Ett jävla horande för några tusenlappar" i affären Touma? Det är sådana saker som gör att Markus Karlsson denna säsong ska få den hyllning han så väl förtjänar. Min röst lägger jag på Markus Karlsson - på vem lägger du din?
