Lagbanner

”Den där Zidane är inte så jävla märkvärdig”

Vid denna tidpunkt för två år sedan var supportrar med blårandiga sympatier glada. En lång säsong var till ända, och Djurgården var åter igen ett allsvenskt lag efter en säsong i Sveriges andra division.

I mitt sovrum och säkert i många andras hängde de sedvanliga löpsedlarna med texter likt: ”Vi tog Djurgården till allsvenskan” och ”Grattis Djurgården”. Tiden var november 2000 och vad som väntade var det långa uppehållet som skulle göra Djurgården till ett allsvenskt lag. Förhoppningarna var stora, lika stora som de tvivelaktiga tankarna som hägrade djupt inne i ens själ. Skulle Djurgården för en gångs skull etablera sig i allsvenskan? Svaret skulle komma betydligt snabbare än jag förväntat mig.

I dag är jag glad. En lång säsong är till ända och vi kan blicka tillbaka på en fantastisk säsong där vårt kära Djurgården uppfyllde gemene blårands allra högsta drömmar. SM-guld, cupguld och utslagningen av FC Köpenhamn är faktorer som gör säsongen 2002 historisk. På två säsonger har Djurgården gått från ett mediokert lindansargäng till Sveriges bästa lag, föregångare både vad gäller hur fotboll ska spelas och hur en förening ska skötas. Storspelare efter storspelare ser Djurgården som det självklara alternativet i Sverige allt medan de forna svenska storklubbarna snopet tittar på. Vi är numera inte enbart Sveriges bästa lag, vi har även Sveriges bästa publik. Vi supportrar kan klappa oss för bröstet och inse att vi är en av de bidragande orsakerna till Djurgårdens framgång. Den fantastiska atmosfären på stadion nämns allt som oftast som huvudargument för att en signatur ska hamna ”på rätt kontrakt”.

Med dessa framgångar medföljer givetvis högre krav på föreningen. Det vore olyckligt om Djurgården går i tidigare allsvenska seriesegrares fotspår och inte lyckas återuppfölja SM-guldet med ännu en framgång, men det är ingen katastrof om nästa säsong blir ett mellanår i allsvenskan. Det viktigaste enligt mig är det stundande Champions League-kvalet. Dubbelmötet mot Bordeaux vittnade om att Djurgården internationellt sett saknar en del av den skärpa som krävs för att nå europeiska framgångar. Det kan ifrågasättas hur stor spelarnas motivation var inför mötet i Frankrike. Svenska mästarna som även blivit cupmästare skulle spela UEFA-cupen, stort givetvis men utgångsläget med en 0-1 förlust på hemmaplan gav utslag om en känsla av att detta skulle bli årets sista match. De sista dropparna champagne hade vid det här laget inte lämnat spelarnas kroppar och man kan förstå om känslan: ”Vi är ganska nöjda vid det här laget”, omedvetet infunnit sig i spelarnas medvetande. Matchen blev som väntat, kraftigt dominerad av fransmännen, och då Bordeaux gjorde 2-0 var matchen avgjord.

Det anmärkningsvärda här är det skulle krävas just detta mål för att Djurgårdens bänk skulle vakna. Vid 1-0 satt duon Åkeby/Lukic stilla och avnjöt sitt sockerfria tuggummi allt medan jag själv kastade soffkudden i golvet i ren besvikelse och ilska. Då fransmännen gjorde 2-0 vaknade dock ledarstaben och gesterna och grimaserna vittnade om missnöje. Djurgården ryckte upp sig och hade minst tre jättechanser och man kan fråga sig om dessa hade resulterat i mål om det hela gällt allsvenskan. Missförstå mig inte, jag vill inte racka ner på våra spelare, det jag vill komma till är att spelet i de europeiska cuperna måste prioriteras högre. Sverige har i dagsläget en katastrofal rankingposition bland de europeiska ligorna. 22 nationer ligger före i rankingsystemet som bygger på nationernas klubblags europeiska framgångar de senaste fem säsongerna, däribland Bulgarien (!). Att svenska lag får allt svårare att kvalificera sig för Champions League kan inte ses som ett fall av otur i lottningen.

Det är bara att konstatera att svensk klubbfotboll måste räddas, även om den ytligt sett tycks må bra. Fullsatta arenor förvisso, men det håller inte i längden att allsvenska lag enbart lever i sin egna lilla värld. Djurgården kan vara Sveriges räddning. Då krävs det full satsning, och skärpa. Ska avancemanget till det åtråvärda gruppspelet i Champions League bli ett faktum kan man inte missa sådana lägen som uppenbarade sig i matchen mot Bordeaux. Nyförvärv må behövas, men i första hand får man se till att behålla de spelarna som finns att tillgå. Kim Källström bör stanna kvar, till varje pris, likaså Isaksson som i matchen mot Bordeaux var den enda som höll världsklass. Jag tror att Djurgården, med samma spelare som startade i Bordeaux, med rätt inställning och fokusering, kan utmana och slå lag i Bordeaux-klass.

Zoran Lukic har ett flertal gånger uttalat sig i media om att spelarna i Djurgården ska känna sig bra, framhäva sig själva som individer ur den grå massan. I jantelagens hemland är detta unikt. Zoran förespråkar det som är standard i sydligare länder, individualismens betydelse, även om det självklart måste ges utrymme för lagkänsla. Det jag vill komma fram till är att spelarna måste känna sig så pass säkra, och bra, att de kan våga utmana en spelare likt Maldini. De måste våga. Det var något man kunde urskilja i matchen mot Bordeaux. Spelarna vågade inte. Bordeaux krympte Djurgårdens ytor i mitten, vilket omöjliggjorde ett sedvanligt uppspel från mittfältarna. Då infinner sig rädslan hos spelarna, och de fullständigt meningslösa långbollarna blev ett faktum. Det jag vill se är att spelarna uppvisar den respektlöshet som framgång innebär. ”Den där Zidane är inte så jävla märkvärdig”, ska Peo tänka och ge killen en omgång som får honom att veta att han lever. Om det sedan resulterar i att vår blonde mittback blir tunnlad både en eller två gånger får vi leva med.

Verkligheten är tyvärr som sådan att Djurgården, om inte i andra kvalomgången åtminstone i tredje omgången förmodligen får möta ett lag av högsta europeiska klass. När AIK gick till Champions League 1998 fick de möte AEK Athen i sista kvalomgången. I dagens situation får svenska lag möta klubbar som AEK i andra, och lag som Bayern Munchen i tredje. Det finns givetvis en öppning för undantag, men som jag tidigare förespråkat så går det att slå så kallade världslag.

Nicklas Jungstedt (n_jungstedt@hotmail.com) 2002-11-16 16:00:00

Fler artiklar om Djurgården