Gästkrönika: Den bortglömda "värvningen"
Djurgården blir bättre utan värvningar.
Det är mycket snack om DIF:s brist på spektakulära värvningar. Särskilt från förortskommuner norr om stan har det setts som bekräftelsen på att Djurgår´n nu är i det närmaste slut som klubb.
Men, alldeles bortsett från att värvningssäsongen ingalunda är slut, och att det till slut är på planen som matcherna avgörs – are you listening, GF – så finns det en annan faktor som alla tycks glömma bort; även vi själva.
Varför görs egentligen värvningar? För att förstärka laget, truppen, förstås. Men det finns andra sätt som den kan bli starkare på. Det kanske viktigaste är att de spelare man redan har utvecklas och blir bättre.
Här har Djurgården tillgångar som få andra klubbar i landet. Med halva startelvan aktuella för U21-landslaget (om inte A-landslaget kallar) och ytterligare ett gäng andra fortfarande i början av sin karriär.
De flesta spelare i laget har potentialen att utvecklas både ett och två viktiga steg. Alla kanske inte kommer att göra det i år, sådana kurvor går sällan rakt – men det är ändå så överväldigande många som kan göra det, att det ger DIF ett värde som i mina ögon motsvarar både en och två värvningar.
Låt oss gå igenom truppen lagdel för lagdel, så skall vi se om ni inte håller med mig.
Vi börjar med målvakterna.
Andreas Isaksson – visst finns det en risk att han tvärtom faller ned i svackan, den där som nästan alla målvakter får mitt i karriären, när de inte är purunga och totalt orädda längre men å andra sidan inte fått de rutin som gör att de hamnar rätt av ren reflex – den där rutinen som skapade legender som Banks, Zoff, Shilton (och Ravelli, för den delen.).
Den brukar i och för sig komma några år senare, men Isak startade rasande tidigt, och risken finns där förstås. Å andra sidan visade hans höst en vackert uppåtgående kurva efter sommarens nedgång, och det mesta pekar på att vi bara sett början. Att han nu vet att platsen aldrig är garanterad lär sporra ytterligare.
Utveckingspotential: fortfarande mycket stor.
Bakom Isak finnsDembo Tourray, och det skall erkännas att jag inte sett honom i Assyriska, men alla rapporter pekar på en klar uppåtkurva. Och han är fortfarande bara 22 år.
Utvecklingspotential: stor
Backlinjen kan se ut som undantaget som bekräftar regeln. Tre av fyra är runt de 30 eller äldre. Men skenet bedrar en smula.
För det första handlar det snarare om fem än fyra ordinarie spelare, och den femte, Rickard Henriksson, har kanske den största potentialen av alla i laget, Kim Källström inte bortglömd. Fortsätter han att utvecklas, och slipper skador, har vi en storback av åtminstone Patrik Andersson-format (skillnaderna i spelstil å sidan, Hendrix är ju rörlig ;-) Utvecklingspotential: större än du nånsin tror.
För det andra finns det utvecklingspotential även hos äldre spelare. Man vågar förstås inte hoppas att Niklas Rasck skall ta steg framåt, håller han nivån är det vackert så; i likhet med många andra är jag en smula orolig för den saken. Hoppas att han skall visa att vi har fel, men man vågar inte tro på att han i 30-35 matcher skall finnas där i en Rascken-när-han-är-som-bäst-form. Utvecklingspotential: knappast.
Patrik Eriksson Ohlsson är dock några år yngre, och visade på senhösten att det var för tidigt att döma ut honom, som en del av oss hade gjort. Men det känns ändå som att en bibehållen nivå är vad man kan hoppas på. Och det är ju inte så illa. Utvecklingspotential: nja…?
Med Markus Karlsson är det något annat. Mackan har nu visserligen passerat trettioårsstrecket, men får nu för ungefär första gången spela på samma plats som föregående säsong, och har hunnit växa in i mittbacksrollen. Jag tillhörde skeptikerna, trodde att hans spelskicklighet och offensivlusta passade bättre på andra platser i laget (fast någon vidare vänsterytter var han väl inte...), och underskattade hans huvudspel. Men fjolåret tystade mig. Kaptensbindeln sitter dessutom väldigt bra på honom, och det tycker jag även om MP kommer tillbaka. Utvecklingspotential: finns där.
Till sist så har vi Mikael Dorsin. Jag måste medge att det funnits stunder då jag fruktat att han varit en som peakat tidigt, och aldrig skulle infria de förväntningar som han ingav för några år sedan, då han under de bistra åren var en av få ljusglimtar. Men hans spel under guldhösten visade annat. Samtidigt som t.ex. hemmamatchen mot Bordeaux pekade på att han har en del kvar att lära. En A-landslagsplats vinkar, och borde sporra ytterligare. Utvecklingspotential: stor.
Elias Storm, Richard Spong, den nye kongolesen Richard, och Bergtoft-som-back avstår jag från att ha några synpunkter på; man kan bara konstatera att tränarna och ledningen tycks tro på de förstnämnda.
fortsättning
