Gästkrönika: Den bortglömda "värvningen"
forts.
Mittfältet är en osäkerhetsfaktor på flera vis. Stefan Rehn är borta, Magnus Pehsson är i högsta grad osäker, Kenneth Storvik blev inget, hur länge Kim Källström stannar vet ingen. Men låt oss räkna på det vi har.
Kim Källström: Kommentarer egentligen överflödiga. Kim har tagit rejäla kliv varje år hittills. Bara den som anser att han är en färdig spelare, tror att det inte blir så i år. Utvecklinsgpotential: närmast gränslös.
Andreas Johansson: Hans långa karriär gör att många glömmer hur UNG han fortfarande är. Debut i landslaget, en fast plats på mästarlagets mittfält, 24 år… Utvecklingspotential: större än många tror.
Magnus Pehrsson är ett frågetecken på flera vis. Kommer han tillbaka? Själv vågar jag inte tro det, ännu i alla fall. Och i så fall på vilken nivå? Som många inom klubben, men få journalister, redan har konstaterat, är en MP i samma form som före skadan en kanonvärvning. Utvecklingspotential: vi får se och hoppas.
I Bapupa. har vi en kille som vid 20 års ålder går in och vikarierar för Stefan Rehn – och på det viset! (hemma mot BOIS). Fortfarande ojämn förstås, men just där öppnar sig ju möjligheterna. Det är nu som ojämnheterna skall slipas bort och lägstanivån höjas. Då har vi ännu en mittfältare av minst allsvensk toppklass. Utvecklingspotential: stor
I bakgrunden finns förstås olycksgubben Stefan Bergtoft. Vem önskar inte honom framgång, och en hel säsong utan besvärande skador? Vilket jag tror är samma sak – får Stefan vara hel finns en hel del att hämta där. MP nr 2. Utvecklingspotential: som MP nr 1.
Anfallet. Här är det enklare. Det ropar ”utvecklingspotential” så att det borde höras ända till Råsunda.
Johan Elmanders ankomst lyfte DIF-spelet en nivå och säkrade gulden. Men sett bara till Johans egen del av spelet finns betydligt mer att ge. Passningarna kan bli mycket bättre (och fler), timingen förbättras, huvudspelet m.m. Johan har ju inte heller genomgått DIF:s försäsongsträning, vem vet vad den kan förvandla honom till. Att det finns anledning att vänta sig än mer av Johan visas inte minst av Feyenoords envisa fasthållande; där tycks inte råda någon tvekan om att han har mer att ge.
Utvecklingspotential: stor
Babis Stefanidis var kanske den som lyfte sig mest under fjolåret. Den lite tunne och bleke inhopparen förvandlades till en startman som inte bara hade guld-klackningar på programmet; det var järnkaminvarning på Babis vid flera tillfällen – själv minst jag mest FCK hemma. U21-platsen var ingen slump; jag tror att det finns mer att hämta här. Utvecklingspotential: stor.
En annan som blev bättre under fjolåret var Samuel Wowoah. Från Halmstads bänk via några rätt intetsägande insatser i anfallets mitt kom han igång på (höst-)kanten. Men kan han ta ytterligare steg? Det känns mer tveksamt. Jag är nöjd om han blir kvar på höstens nivå. Utvecklingspotential: osäker.
Makondele var en av de få som klarade sig hyggligt i Nackas minne, såvitt det kunde bedömas i TV.
Ett par inhopp i laget i höstas gav inte så mycket mer information än att tränarna uppenbarligen tror på honom. Utvecklingspotential: osäker men antagligen riktigt stor.
(Kanske skulle man nämna Christer Mattiasson också, även om han uttryckligen inte är bland de spelare man satsar på. Träningsrapporter pekar på att han gett sig tusan på at visa tränarparet att han har mer att ge. . Och om man lyckas – ja, då har vi en väsentlig offensiv förstärkning där.
Utvecklingspotential: tveksam.)
Lägg därtill de nya Daniel Sjölund och Per Cederqvist, som uppenbarligen är inköpta/inlånade just därför att de anses ha potential, så ser det hela ganska bra ut , alldeles utan några värvningar. Och blir det sedan några spektakulära värvningar dessutom, så riskerar vi snarare att sitta med överflödets förbannelse än en för tunn trupp.
Men en back-up på högerbacken skulle sitta fint, det medges. Och en mittfältslösning om MP inte kommer tillbaka.
Torbjörn Jacobson
- som på forumet dyker upp med nicket ”TJ Södermalm” då och då. Till professionen journalist på SVT, klassisk motgångssupporter som inte började gå på ”alla” matcher förrän efter säsongen 1996, då nedflyttningen väckte sånt jubel bland skadeglada motståndare. Tidigare mer sporadisk gäst på Stadion (och Råsunda under sådana perioder), ehuru djurgårdare sedan så länge att ni inte ens minns den tiden…